Historia.nu med Urban Lindstedt

Den 30 september 1938 skrev Europas ledare under Münchenöverenskommelsen som gav Hitler Sudetlandet, Tjeckoslovakiens gränsfästen och industribälte, i utbyte mot löftet att detta skulle vara hans ”sista territoriella krav”. Den berörda demokratiska staten som styckades fick inte ens sitta med vid förhandlingsbordet.I efterhand har München blivit en symbol för eftergiftspolitikens risker: att en välmenande vilja att undvika krig kan ge en aggressiv stat både tid, prestige och materiella vinster – och därmed göra det kommande kriget större och svårare att stoppa.I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om Münchenöverenskommelsen 1938. Vill du lyssna på hela avsnittet blir du medlem på https://historianu.supercast.com/München kan bara förstås mot bakgrund av 1930-talets utdragna sammanbrott för den ordning som skulle säkra freden efter första världskriget. När Hitler tog makten i Tyskland 1933 drevs utrikespolitiken av två mål: att riva upp Versaillesfredens begränsningar och att expandera österut. Västmakterna svarade ofta med diplomati, protestnoter och kompromisser – delvis av krigströtthet, delvis av rädsla för ett nytt storkrig.I den logik som präglar denna genomgång blir München därför mindre en “enskild katastrof” och mer en slutpunkt i en kedja: varje eftergift lärde Berlin att risker lönade sig – och att gränser kunde flyttas utan att mötas av militärt motstånd.Sudetkrisen handlade inte bara om “tyskar utanför rikets gränser”. Sudetlandet var också Tjeckoslovakiens naturliga skyddsvall: berg, vägar, järnvägsknutar – och en utbyggd gränsförsvarszon. När Sudetlandet överlämnades tappade Prag inte bara territorium, utan själva möjligheten att försvara landet på rimliga villkor.Överenskommelsen slöts dessutom utan Tjeckoslovakien i rummet. Konferensen i München (29–30 september) samlade Hitler, Chamberlain, Daladier och Mussolini – men inte den stat vars gränser skulle ritas om.Münchenöverenskommelsen gav Tyskland rätt att annektera Sudetlandet, och tjeckoslovakerna ställdes i praktiken inför valet att acceptera eller stå ensamma. Signalen till omvärlden var minst lika viktig som kartlinjerna:Stormakter kunde förhandla bort småstaters suveränitet.Hot om våld fungerade.Ett löfte från Hitler kunde räcka som “garanti”.När Chamberlain kom hem och talade om “fred i vår tid” blev det för många en bild av lättnad. Men i Berlin blev München också ett kvitto: det gick att vinna utan krig – och därmed förbereda nästa steg.

Oden, Tor, Frej och Freja är färdiga gestalter i de isländska sagorna – med hemvister, släktband och ett kosmos där allt tycks ha sin givna plats. Men den nordiska gudavärlden var inget färdigt ”system” som någon en gång uppfann. Den är ett lager på lager av berättelser, kultbruk och politiska behov som formades under årtusenden.Asarna gudavärld byggde på muntliga traditioner där variation var normen. Därför hade en bonde i de norska fjällen, en krigare i en dansk kungshall eller en nybyggare på Island inte nödvändigtvis samma bild av kosmos eller samma prioriteringar i sin kultutövning.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med arkeologen och författaren Jonathan Lindström om den förkristna nordiska kosmologin.Den vetenskapliga förståelsen av fornnordisk religion har under de senaste decennierna genomgått ett grundläggande paradigmskifte, där Terry Gunnell, professor i folkloristik vid Islands universitet, har omdefiniera religionen som en levande, muntlig tradition snarare än en fixerad textbaserad dogm.Om vi backar till stenåldern som i Norden sträcker sig från istidens slut till bronsålderns början möter vi inte “Oden och Tor”, utan något äldre och mer lokalt: en platsreligion. Människor band sin trygghet till jaktens djur, fiskevattnens rytm, gravarnas närvaro och landskapets farliga gränser. Religion var inte främst tro på berättelser, utan handlingar som gjorde världen hanterlig: gåvor, förbud och ritualer kring död och övergångar.I bronsåldern blir Norden tätare kopplat till långväga utbyten och en mer hierarkisk social värld. Det syns i praktfulla gravar och i bildvärldar där skepp, solen och rituella färder återkommer. Oavsett om vi tolkar allt som “solkult” eller inte pekar materialet mot en religion som i högre grad iscensätter ordning i stor skala: årstider, resor, fruktbarhet och social rang.Kring 500-talet växer en krigararistokrati fram i södra Skandinavien. Den behöver lojalitet som sträcker sig bortom klangränser och blodsband. Hallen blir centrum: där knyts följen, där delas gåvor, där formas minnet av vilka som hör till “vi”.Samtidigt inträffar den kraftiga klimatstörningen 536/540 e.Kr., kopplad till stora vulkanutbrott, med nedkylning och samhälleliga omvälvningar som diskuteras i både naturvetenskapliga och arkeologiska studier.I en sådan tid blir det begripligt att religionen skiftar från fruktbarhetsorienterad trygghet (få året att bära) till ödesmättad krigarideologi (få döden att bära mening).I eddadiktningen ser vi Oden som strateg, poet, magiker och dödsgud, men Gunnells poäng är att vi inte ska ta Snorres system (Allfader, ordnat panteon) som en neutral spegling av äldre tro. Snorre skriver i en kristen lärdomsmiljö och fogar samman fragment till en helhet som lätt kan uppfattas som en “nordisk bibel”.Arkeologin visar att religion inte bara bodde i ord och minnen, utan också i rum som byggdes, byggdes om och laddades över generationer. Vid centralplatsen Uppåkra i Skåne har en ceremoniell byggnad tolkats som ett kulthus med lång kontinuitet, och arkeologen Lars Larsson har argumenterat för att Uppåkra är en av de tydligaste kandidaterna i Skandinavien för en byggnad som faktiskt kan kallas “tempel”.Bild: Titelsida ur det isländska 1700-talsmanuskriptet ÍB 299 4to (1750) av Snorres Edda/Prosa-Eddan, med Oden, Heimdall och Sleipner samt andra gestalter ur nordisk mytologi. Public domain via Wikimedia Commons. I montage med illustration av världsträdet Yggdrasil ur det isländska 1600-talsmanuskriptet AM 738 4to (ca 1680), med örnen Viðofnir och höken Veðrfölnir överst, hjortarna Dåin, Dvalin, Dunöyr och Duratro i kronan, ekorren Ratatosk samt ormen Nidhogg nederst.Musik: Electra To The Baltic Sea Full av Giuseppe Rizzo, Storyblock Audio

I finska kriget 1808–1809 förlorade Sverige sin östra rikshalva Finland till arvfienden Ryssland. Därmed gick landet miste om ungefär en tredjedel av sitt territorium och omkring en fjärdedel av sin befolkning. Kriget var en del av Napoleontidens maktspel: genom freden i Tilsit 1807 pressades Ryssland att tvinga Sverige att bryta med Storbritannien och ansluta sig till kontinentalblockaden. Förlusten av Finland, som varit en integrerad del av det svenska riket sedan medeltiden, blev ett nationellt trauma. Kriget var också den sista gången större strider utkämpades inom dagens svenska gränser, när ryssarna 1809 förde kriget in i Västerbotten och stred vid Sävar och Ratan. I avsnitt 59 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historieprofessor Martin Hårdstedt vid Umeå universitet, författare till Finska kriget 1808–1809. Utan att först ha förklarat krig anföll ryska styrkor Finland den 21 februari 1808 med omkring 24 000 man. Sverige hade visserligen påbörjat mobilisering i Finland, men årstid och isläge försvårade snabba förstärkningar och försörjning över Östersjön. Kriget var en direkt följd av överenskommelsen i Tilsit året innan mellan Napoleon och tsar Alexander I. Den svenska försvarsplanen var i hög grad defensiv. Ryssarna bestod av erfarna förband, medan den svenska armén till stor del byggde på indelningsverkets soldater och fältförband som slets av brist på utrustning och underhåll. Svenskarna kunde slåss hårt och vinna enskilda framgångar, men i längden hade Sverige svårt att stå emot stormakten Ryssland. En av de mest omstridda händelserna under kriget var Sveaborgs kapitulation våren 1808, som blev ett svårt slag mot Sveriges möjligheter att hålla stånd i Finland. Samtidigt pekar många framställningar på att den avgörande svagheten låg i logistiken: underhållet brast i ett fattigt och glest befolkat land, med dåliga vägar, långa avstånd och sjukdomar som drabbade både soldater och civila. Gustav IV Adolfs militära misstag och bristande utrikespolitiska omdöme bidrog också till nederlaget. Förlusten av Finland fick stora politiska konsekvenser och blev en del av bakgrunden till att kungen avsattes i statskuppen 1809. Musik: ”Björneborgarnas marsch”, text av Johan Ludvig Runeberg. Inspelning med Muntra Musikanter (Bengt Carlsson, dir.), 1928. Public domain (Public Domain Mark 1.0). Bild: Björneborgarnas marsch (”March of the Pori Regiment”), Albert Edelfelt, 1892 (vanligt årtal för originalet; Edelfelt gjorde även en senare version). Public domain.

Det finns inga belägg för att Gustav Vasa eller hertig Karl hade läst Niccolò Machiavellis politiska handbok Fursten - där cynisk hänsynslöshet gjorts till nödvändig dygd. Men deras politiska gärning bär Furstens avtryck. Däremot vet vi att den bildade rikskanslern Axel Oxenstierna (1583-1654) läste Machiavellis fursten och kommenterade verket.I Fursten beskrev Machiavelli hur makt fungerade praktiken – inte hur den borde fungera i en ideal värld. Machiavelli var ingen nordisk rådgivare – hans verklighet var ett Italien präglat av småstater, men hans analys av makt fungerar även i Sverige under tidig modern tid.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historiken Erik Petersson om hur Niccolò Machiavelli kan få oss att förstå svenska kungar. Han är aktuell med boken Machiavelli – Frihet i furstarnas tid.Niccolò Machiavelli, den florentinske diplomaten och tänkaren som levde mellan 1469 och 1527, utgör en brytpunkt i den politiska filosofins historia. Genom sitt mest kända verk, Fursten, bröt han med den medeltida traditionen av "furstespeglar" som betonade härskarens moraliska och kristna dygder som grund för ett gott styre. Istället introducerade han en verklighetsbaserad analys av makten där politikens primära syfte är statens bevarande och furstens maktinnehav, snarare än uppnåendet av ett moraliskt ideal.För Machiavelli handlade politiskt styre inte om vad man vill uppnå i en utopisk mening, utan om hur man får genomslag för sina idéer, utformar genomförbar sakpolitik och säkerställer att beslut faktiskt efterlev. I Fursten säger Machiavelli att han vill hålla sig till ”tingens verksamma sanning” – inte till ”inbillade republiker” som aldrig funnits i verkligheten. Det innebär inte att han älskar grymhet för grymhetens skull. Snarare beskriver han de mekanismer som gör att vissa härskare lyckas och andra går under.Sveriges väg från Kalmarunionens upplösning till stark centralstat och stormaktstid rymmer precis de situationer Machiavelli skriver för: nya regimer, splittrade eliter, ekonomiska flaskhalsar, religiösa konflikter och existentiella hot. Här blir Machiavelli ett analytiskt raster snarare än en ”inspirationskälla”. Frågan blir inte bara om kungen var god, utan: hur säkrade han sin makt – och till vilket pris?Gustav Vasa beskrivs i traditionell svensk historieskrivning ofta som en befriare och landsfader, men moderna historiker som Lars-Olof Larsson har tecknat en bild av en regent som i hög grad agerade i enlighet med Machiavellis principer för hur en furste befäster sin makt. Tveksamt dock om Gustav, som inte behärskade latin, hade läst Fursten.Gustav Vasa bygger en ny ordning efter ett våldsamt uppbrott och tvingas både vinna legitimitet och krossa motstånd. Västerås riksdag 1527 blir en avgörande maktförskjutning från kyrka till krona. I praktiken handlar det också om statsbyggets ekonomi: kyrkans resurser ska in i staten och göra kungamakten mer självständig.Gustav Vasa visar också något Machiavelli indirekt lär ut: makt är handling + föreställning. Det räcker inte att besegra fiender; man måste forma berättelsen om varför man gjorde det. Här passar bilden av Gustav som propagandist väl ihop med ”räven”: den som ser fällorna – och bygger dem.Bilder: Montage, Wikimedia Common.Musik: Verket Monteverdi –Combattimento –Battle music.oggär tillgängligt under licensen Creative Commons Attribution 2.5 Generic (CC BY 2.5). Källa:Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen

Andra världskriget lämnade Europa i ruiner och socialt lamslagen. Städerna var grushögar, infrastrukturen var sönderslagen och de finansiella systemen fungerade inte. När järnvägarna stod stilla, kol saknades och valutor tappade värde blev det rationellt för bönder att hålla inne mat och för fabriker att dra ned eller stänga.Det är här den amerikanska Marshallplanen – officiellt European Recovery Program (ERP) – blir ett av 1900-talets mest avgörande politiska projekt. Den presenterades som hjälp mot hunger och desperation, men var samtidigt en strategisk investering: utan fungerande ekonomier skulle demokratierna vackla och kommunistpartier vinna mark i ett Europa där Sovjetunionens inflytande redan växte.I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lund universitet. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-prenumerant på www.historia.nu/premium.Efter kriget var Europas problem större än de bombade kvarteren. Regeringar tvingades att använda hårdvalutareserver för att överleva, i stället för att investera i återuppbyggnad. Vintern 1946–1947 blev krisen akut. Extrem kyla och energibrist stoppade transporter och produktion. I Washington växte oron för att misären skulle bli politiskt explosiv – särskilt i länder som Frankrike och Italien, där starka kommunistpartier kunde vinna inflytande via val eller gatupolitik. I skärningspunkten mellan ekonomisk kollaps och geopolitisk rädsla fick Marshallplanen sin form.Den 5 juni 1947 höll USA:s utrikesminister George C. Marshall sitt berömda tal vid Harvard. Retoriken var avsiktligt bred: USA:s politik var inte riktad mot ”något land eller någon doktrin” utan mot ”hunger, fattigdom, desperation och kaos”. Marshall krävde klokt nog ett europeiskt initiativ. USA skulle inte rita upp Europas räddningsplan – ”initiativet … måste komma från Europa” – och programmet behövde vara gemensamt, samordnat mellan flera länder. Här fanns ett frö till framtidens Europa: samarbete som förutsättning för hjälp.Den amerikanska kongressen godkände planen genom Economic Cooperation Act (1948 års Foreign Assistance Act), som president Harry S. Truman undertecknade den 3 april 1948. Därmed startade ERP i praktiken, med målet att återställa produktion, handel och stabilitet i Västeuropa – och att skapa politiska villkor där demokratiska institutioner kunde överleva.Totalt förde USA över omkring 13,3 miljarder dollar (i dåtidens värde) i bidrag, lån, varor och tekniskt stöd till västeuropeiska mottagarländer. Det var mycket pengar – men ännu viktigare var hur stödet organiserades och vilka regler som följde med.USA gav ofta inte kontanter rakt in i statsbudgetar. I stället levererades varor (bränsle, spannmål, industrimaskiner) som betalades i lokal valuta av importörer. Den lokala valutan placerades i särskilda fonder som sedan användes – ofta med amerikanskt inflytande – till investeringar, stabiliseringsåtgärder och modernisering.Effekten blev dubbel:Akuta flaskhalsar löstes (kol, transporter, reservdelar).Reformer blev politiskt möjliga, eftersom länder kunde undvika tvärbromsningar och sociala sammanbrott när valutor stabiliserades och produktionen kom i gång.Musik: Scherzot (II. Molto vivace) ur Ludwig van Beethovens Symfoni nr 9, inspelat 1956 med Pro Musica Symphony Orchestra och Pro Musica-Choir under Jascha Horenstein. Inspelning: Jascha Horenstein m.fl. Public domain via Wikimedia Commons.Bild: Byggarbete i Västberlin efter 1948, där en skylt anger: ”Emergency Program Berlin – with the help of the Marshall Plan”, som vittnar om USA:s ekonomiska stöd till återuppbyggnaden i det kalla krigets inledning. Foto: St.Krekeler. Public domain via Wikimedia Commons.

Sverige införde en av Europas mest restriktiva alkoholpolitiker under första hälften av 1900-talet. Så sent som 1955 kunde svenskar förvägras rätten att handla alkohol på Systembolaget efter anonyma tips – utan möjlighet att överklaga beslutet till en högre instans. Samma regelverk gav arbetare med motbok en snålare tilldelning än direktörer. Och kvinnor fick ofta mindre tilldelning än män, medan arbetslösa, unga män, gifta kvinnor och hushållerskor helt kunde förvägras motbok.På de statliga monopolens tredjeklassrestauranger var den tillåtna mängden ”två vita och en brun”, med krav på att äta – två snapsar brännvin och en konjak. Uppfinningsrikedomen var stor för att komma runt begränsningarna, men samtidigt utarmades krogsverige till en plats för superi och dålig mat. I det här avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Mattias Svensson, författare och ledarskribent på SvD, som skrivit boken Så roligt ska vi inte ha det – en historia om svensk alkoholpolitik. År 1917 infördes ransonering av sprit under första världskriget. Läkaren och politikern Ivan (Iwan) Bratt byggde stegvis upp ett system där det offentliga kontrollerade spritförsäljningen – från import och tillverkning till restauranger och detaljhandel. Efter att förbudsvännerna knappt förlorat folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922 infördes det så kallade brattsystemet i hela landet. En omfattande kontrollbyråkrati växte fram. En begränsad mängd sprit gick bara att köpa med motbok, och tilldelningen skilde sig åt efter kön och samhällsposition – om man ens fick någon. En indragen motbok, exempelvis efter anonyma tips, gick inte att överklaga i högre instans. Systemet kom att gälla fram till att motboken avskaffades 1955. Under 1960- och 1970-talen intensifierades debatten om svensk alkoholpolitik. Kritiker menade att restriktionerna var alltför hårda och att de inte längre gav önskad effekt. Samtidigt ökade den illegala alkoholförsäljningen och smugglingen. Men det är egentligen först med EU-medlemskapet 1995 som svenska alkoholrestriktioner tydligare börjar närma sig övriga Europa. Lyssna också på: Sveriges bryggeriers historia – utan konkurrensen mot Prippsmonopolet.Bild: Kvinnlig expedit vid ett Stockholmssystem (nuvarande Systembolaget) stämplar och kontrollerar en motbok, Stockholms stadsmuseum. Fotograf: Karl Ransell (SvD). Mellan 1928 och 1934. Public domain (Internet Archive). Musik: ”Fest hos Gustafssons” av Kalle Namdeman, Odeon (19094-A), 1924. Public domain (Internet Archive).

Migration mellan Finland och Sverige har pågått ända sedan medeltiden. Andra världskriget drabbade Finland hårt med höga krigsskadestånd och förlorat territorium, medan Sverige efter kriget upplevde en snabb ekonomisk utveckling och utbyggd välfärd. En gemensam nordisk arbetsmarknad 1954 gjorde det ännu enklare att flytta över Bottenviken.Under 1960- och 1970-talet accelererade migrationen från Finland. Sverige lockade med arbete, högre löner och en mer utvecklad välfärd än i Finland. Och migrationen skulle toppa 1969-70 när tiotusentals finnar gör flytten på bara några månader. I dag bor cirka 733 000 personer med finländsk bakgrund i Sverige.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jarmo Lainio, professor emeritus i finska vid Stockholms universitet, om finländarnas historia i Sverige. Han är redaktör för antologin Finländarnas historia i Sverige – I en ny tid 1995-2025 (2026).I dag flyttar relativt få från Finland till Sverige. Men under rekordåren såg det annorlunda ut. Hösten 1969 lämnar tiotusentals finländare sina hem på bara några månader och kliver rakt in i Sveriges industrisamhälle: löpande band, skiftjobb och en välfärdsstat som redan hunnit bli vardag. För många blir flytten en biljett ut ur trångboddhet och osäkerhet – men också in i ett nytt språk, ett nytt tempo och en ny arbetskultur.Mellan 1945 och 1990 kom omkring en halv miljon finländare till Sverige. Samtidigt har migrationen länge varit delvis cirkulär: många stannade några år och återvände. I dag bor cirka 733 000 personer med finländsk bakgrund i Sverige (ofta definierat som första till tredje generation).Redan under medeltid och tidigmodern tid etablerades finskspråkiga grupper i det som i dag är Sverige, tydligast i Tornedalen. I slutet på 1500-talet bjöd Karl IX in svedjebrukande skogsfinnarna till skogsbygder i bland annat Bergslagen och Värmland. Migrationen mellan Finland och Sverige har återkommande följt några huvudmönster: arbetskraftsrörlighet, handel i båda riktningar, flykt under krigstider och kolonisation.Under andra världskriget tog Sverige emot flyktingar – och inte minst finska krigsbarn. Det var en humanitär insats, men också en migrationsform som bar på trauma och som kom att påverka familjer i generationer.Efter 1945 gick Sverige in i en period av snabb tillväxt och arbetskraftsbrist, medan Finland brottades med återuppbyggnad och en hård strukturomvandling. När den nordiska arbetsmarknaden etablerades 1954 blev det dessutom betydligt enklare att flytta för arbete. I Finland minskade behovet av arbetskraft i skogs- och jordbruk, samtidigt som svensk industri skrek efter folk.Sverige lockade även med en mer utbyggd välfärdsstat. Folkpensionsreformen beslutades 1946 och trädde i kraft 1948, och ATP-systemet trädde i kraft 1960. I Finland reformerades folkpensionen 1956, och lagen om inkomstrelaterad pension för anställda trädde i kraft den 1 juli 1962.Under 1950-talet ökade invandringen gradvis. Men i slutet av 1960-talet växlar migrationen upp till historiskt höga nivåer. Samtidigt förändras geografin: en större andel kommer från norra Finland, och i Sverige går flytten i ökande grad till industriorter i mellersta Sverige och storstadsregionerna.Företag rekryterade aktivt – ibland utan tolk och med begränsad introduktion. Med tiden utvecklades mer organiserad inskolning och, på vissa arbetsplatser, material på finska.Bild: Många finska kvinnor kom till Borås under efterkrigstiden för att arbeta i stadens textil- och konfektionsindustri som Algots. Invandrade arbetare blev en viktig del av produktionen och av Borås utveckling som industristad. För många kvinnor innebar arbetet i fabrikerna både en försörjning och början på ett nytt liv i Sverige. Källa: Algots publicity dept. som vykort, skapad 1955. Upphovsrätt: Public Domain.Musik: “Saatuma” med Ari Roikola, SoundCloud, https://soundcloud.com/ari-roikola, Creative Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen

Dagens Finland har uppstått i spänningen mellan två expansiva makter Sverige och Ryssland. Den östra riksdelen var en integrerad del av Sverige under en längre period än områden som Skåne och Blekinge.Integreringen av Finland i Sverige var en lång process som sträckte sig från vikingatiden till Nöteborgsfreden år 1323. Det var först när de svenskspråkiga befolkningsgrupperna fick stöd från den svenska statsmakten som de på allvar etablerades sig i Finland. Men rikssprängningen år 1808-09 innebar att vi skrev ut Finland från den svenska historien och glömde bort den svenskspråkiga i Finland. Detta är ett betalt samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland.I denna repris av podden Historia Nu samtalar programledaren med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet och aktuell med boken Finlands svenska historia.Finland var aldrig en koloni till Sverige utan en integrerad del av landet precis som Södermanland eller Småland. Den finska allmogen och ståndspersoner var tidigt representerade på riksdagar och Finland beskattades inte hårdare är det som blev dagens Sverige. Viktigare var att både Sverige och Finland kom att inlämmas i den västliga kultursfären i och med den katolska kyrkans utbredning i både Sverige och Finland.Språket som identitetsmarkör blev viktig först under den ryska perioden när den finska nationalismen utvecklades. Svenska vs finska var ingen viktig fråga förrän självständigheten från Ryssland 1917. Identiteten var snarare knuten till den lokala platsen, religionen och den sociala positionen.Bild: Svecia, Dania et Norvegia, Regna Europæ Septentrionalia. Kopparsnitt publicerat i Amsterdam 1635. 1:4 400 000Musik: Finlandia av Sibelius, 1922, franförd av VESSELLA'S ITALIAN BAND, Internet Archive, Public Domain.Lyssna också på De mytiska finska korstågen eller hur Finland blev Sverige.