Historia.nu med Urban Lindstedt

Vikingarnas resor till Nordamerika blev den sista länken i en nordatlantiska kedja av nordbornas bosättningar. Norge, Island och Grönland bands ihop via havet i en väldig kedja. När Erik Röde år 985 grundade den grönländska kolonin skapades en utgångspunkt för vidare färder västerut.Vinlandsresor var först nordiska sagor, för att sedan 1960-talet ta en allt tydligare form med hjälp av nya arkeologiska fynd och innovativa mättekniker. Nu kan vi datera ett av vikingarnas besök på New Foundland till år 1021 – 471 år före Columbus.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungkvist, professor i historia, med särskild inriktning på historiska geografi vid Stockholms universitet, om nordbornas närvaro i Nordamerika.Vinlandsresorna är en berättelse om logistik, resurser och risk: små samhällen i Grönlands fjordar som behövde timmer, järn och prestigevaror – och som till slut pressades av klimat, ekonomi och avstånd.Grönlänningasagan, berättar om en rad expeditioner, där Bjarni Herjólfsson obeserverar det amerikanska fastlandet första gången år 986 efter att ha drivit ur kurs under en resa från Island till Grönland. Bjarni landsteg aldrig, men hans iakttagelser av ett skogbevuxet land i väster tände Leif Erikssons utforskarlust, som kring år 1000 seglade mot väster. I nordiska källtraditioner knyts tre namn till färden: Helluland, Markland och Vinland – platser vars exakta lägen länge diskuterats, men som brukar tolkas som delar av Nordamerikas nordöstra kustvärld.Idag vet vi med säkerhet att år 1021 fälldes träd på Newfoundland med metallverktyg – och en kombination av årsringsanalys och en kol-14-signatur gör det möjligt att datera händelsen exakt. Det är ett av de tydligaste ögonblicken där vikingatidens sagoberättande plötsligt får en hård, daterbar kontur: nordbor var faktiskt i Nordamerika, nästan fem sekel före Columbus.I sagornas värld delas kusten i tre zoner som nästan låter som ett ekonomiskt inventarium: Helluland – stenigt land (ofta kopplat till Baffin Island); Markland – skogsland (ofta kopplat till Labrador) och Vinland – det ”milda” landet med druvor/vildvin. Indelningen säger något viktigt: resorna västerut var inte bara äventyr, utan också en jakt på bristvaror – särskilt virke, i ett Grönland där trä var en strategisk resurs.Platsen L’Anse aux Meadows, som ligger längst upp på Newfoundland, var ett basläger – en nod för vidare färder och resursutnyttjande. Fynden visar också järnhantering, avgörande för att kunna reparera fartyg efter Atlanten. Flera spår antyder att nordborna rörde sig längre söderut. Ett ofta diskuterat exempel är butternut/valnöt (Juglans cinerea), som inte växer naturligt på Newfoundland. Att sådana nötter ändå hittats på platsen kan peka mot resor in i Saint Lawrence-viken, där arten förekommer.I de isländska sagorna dyker ett laddat ord upp: skrälingar – nordbornas benämning på de människor de mötte i väster. Berättelserna beskriver både handel och konflikt, men också hur osäkerheten växer: avståndet hem är enormt, man är få, och varje förlust slår hårt.Styrkeförhållandet var också en realitet: en liten, långt bort belägen grupp nordbor kunde knappast hålla ett permanent grepp om ett område där de alltid riskerade att bli numerärt underlägsna. Resultatet blev sannolikt att Vinland, hur lockande det än var, blev för dyrt att försvara i längden.Bild: Leif Eriksson upptäcker Amerika (1893) av Christian Krohg, Nasjonalgalleriet i Oslo. Verket är ett exempel på den nationalromantiska rörelse som var stark i Norge under slutet av 1800-talet. Källa: Christian Krohg, Leif Eriksson upptäcker Amerika (1893), Nasjonalgalleriet, Oslo.Wikipedia. Public.Musik: Voyage To America av Humans Win, Storyblock Audio.

Sommaren 1950 exploderade Kejneaffären som utmanade synen på rättssäkerhet och eroderade politiskt förtroende. Det började som en pastors kamp mot en påstådd homosexuell liga i Stockholm och utvecklades till en konstitutionell kris med effekter ända upp i regeringen.Kejneaffären blottlade en samtid präglad av djup misstro mot makten, medial sensationslystnad och moralpanik. I en tid då folkhemmet växte sig allt starkare visade affären hur snabbt rykten kunde tolkas som “sanningar” – och hur homofobi fungerade som bränsle för politiska och juridiska härdsmältor.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Henrik Berggren om Kejneaffären, begreppet rättsröta och hur moraliska föreställningar formade 1950‑talets syn på rättvisa, makt och homosexualitet. Henrik Berggren är historiker och författare. Är du en vanlig prenumerant får du bara lyssna på tio minuter. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.Kejneaffären bidrog till att begreppet rättsröta fick fäste i svensk politisk debatt under några år på 1950-talet. Det blev en symbol för ett påstått systemfel där vänskapskorruption, mörkläggning och hemliga lojaliteter styrde rättsväsendet. Men Kejnekommissionens rapport visade snarare på en kombination av övertolkade rykten, homofobi och pressdriven hysteri.Pastor Karl‑Erik Kejne, verksam vid Stadsmissionen i Stockholm, var en kontroversiell gestalt som i slutet av 1940‑talet hävdade att han avslöjat en homosexuell liga med kopplingar till maktens centrum. Enligt Kejne utnyttjade denna hemliga sammanslutning unga män i prostitution och skyddades av högt uppsatta poliser, jurister och politiker.Anklagelserna slog rot i ett samhälle där homosexualitet, trots att det avkriminaliserats 1944, fortfarande sågs som en samhällsfara. I Kejnes framställning var den homosexuella “ligan” inte en subkultur utan en korrupt, konspiratorisk elit med tentakler in i statens kärna. Pressen tog upp tonen, och snart blev hans påståenden riksangelägenheter.Kejnes första måltavla blev lekmannapredikanten Gösta Malmberg, som 1950 dömdes för otukt med en man under hans vård. Fallet beskrevs som en skådeprocess, och pressens intensiva bevakning förstärkte bilden av att Kejnes misstankar var korrekta. Därefter riktades anklagelserna högre upp – mot kabinettssekreteraren Nils Quensel, som anklagades för sexuella kontakter och maktmissbruk. Trots avsaknad på bevis avgick Quensel i oktober 1951.Kejne hävdade att han utsattes för mordförsök och att polisen samarbetade med den liga han försökte avslöja. Till slut tillsatte regeringen en medborgarkommission – Kejnekommissionen – för att utreda affären. Dess slutsatser gjorde få nöjda: ingen liga kunde styrkas, och många vittnesmål visade sig vara grundade i rykten.Det som möjliggjorde Kejneaffären var inte bara en karismatisk visselblåsare eller sensationslystna medier. Det var ett samhällsklimat genomsyrat av moralism, rädsla och kontroll. Homosexualitet var visserligen lagligt – men i praktiken djupt stigmatiserat. Därmed blev en “homosexuell liga” en projektionsyta för allmänhetens oro över förlorade värden och ett förändrat samhälle.Bildtext: Karl-Erik Kejne (1913–1960), svensk pastor och samhällsdebattör, som blev känd för sin roll i den så kallade Kejneaffären under 1950-talet, där han anklagade delar av samhällseliten för homosexualitet och maktmissbruk. Fotografi publicerat i Tidningen Se, fotograf okänd. Bilden är i det offentliga domänet (Public Domain). Källa: Wikimedia Commons.Musik: Piano Diamond Swing av Volodymyr Piddubnyk, Storyblock Audio

Rudolf Höss har blivit sinnebilden för den byråkratiske massmördaren – en känslokall tjänsteman som metodiskt genomförde Hitlers ”slutgiltiga lösning”. Som kommendant i Auschwitz-Birkenau byggde han upp det största nazistiska utrotningskomplexet och är direkt ansvarig för morden på över en miljon människor.Trots sina omänskliga brott lyckades Höss i viss mån forma eftervärldens bild av sig själv genom den självbiografi han skrev i fängelset före avrättningen i Polen den 16 april 1947. I texten ger han en närmast uttryckslös redogörelse för sina handlingar, något som både fascinerat och förskräckt eftervärlden. Hur kunde en människa begå så obeskrivliga brott, erkänna dem utan synbar ånger – och till synes inte känna skuld?Rudolf Höss skiljer sig från många andra nazistledare genom att han utan omsvep erkände sina brott och angav sina medbrottslingar. Trots att han "bara" var en mellanchef i nazismens mordmaskineri är han ansvarig för dödandet av omkring 1,1 till 1,5 miljoner människor i Auschwitz – framför allt judar, men även romer, sovjetiska krigsfångar och andra.I reprisen av avsnitt 102 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med kulturjournalisten och författaren Nicklas Sennerteg, som är aktuell med boken Allt jag känner är att mina fötter gör ont – Förhören med Rudolf Höss (Historiska Media). Genom en kritisk granskning av Höss berättelse belyser Sennerteg nya perspektiv på en av historiens mest fruktansvärda gärningsmän – och avslöjar hur mytbildningen kring honom vuxit fram.Förhören med Höss har blivit en viktig källa till förståelsen av det tredje rikets komplexa, ofta överlappande mördarbyråkrati. Men trots den rikliga dokumentationen är det flera detaljer i hans berättelse som inte stämmer. Forskare som Nicklas Sennerteg har identifierat luckor och osanningar i hans självbiografi – bland annat saknas belägg för att Höss skulle ha deltagit i första världskriget, vilket han själv hävdade. Dessutom gick han med i det nazistiska partiet så sent som 1933.

Domenico Scandella, mer känd som Menocchio (1532-1599), var mjölnare i byn Montereale i Friulien, nordöstra Italien. Genom samtal och läsning av icke auktoriserade biblar, koranen och fantasifulla reseskildringar hade han utvecklat en egenartad syn på världen och Gud – idéer han mer än gärna delade med sin omgivning.I Menocchios skapelseberättelse hade världen uppstått ur en ostmassa där maskarna blev änglar. I motreformationens Italien fanns inget utrymme för fritänkare som Menocchio, som var mycket kritisk till kyrkan och dess prelater. Trots varningar från familj och vänner kunde han inte låta bli att utförligt redogöra för sina uppfattningar inför inkvisitorn samt knappt kunde tro att Menecchio tänkt ut allting själv.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren, historikern och dokumentärfilmaren Maja Hagerman om Menocchios världsbild i det sena 1500-talets Italien.Genom inkvisitionens rättegångsprotokoll kunde den italienske historikern Carlo Ginzburg komma nära Menocchios tankevärld i sin banbrytande bok Osten och maskarna (1976), som nyligen utkommit i ny svensk översättning. Boken visar hur folklig kultur, tryckt kunskap och religiös kontroll kolliderade i det tidigmoderna Europa – och hur en enskild individ kunde tänka självständigt, men också riskera livet för det.Menocchio utmärkte sig genom sin vilja att öppet resonera om religion, skapelsen och samhällets ordning. Han diskuterade gärna med grannar, präster och främlingar och blev känd som en person med avvikande och provocerande idéer. Det var inte ett enskilt uttalande som väckte inkvisitionens intresse, utan hans ihärdiga spridande av sina tankar.Kärnan i Menocchios världsbild var en radikalt okonventionell skapelseberättelse. Han beskrev hur världen uppstått ur ett slags urkaos, likt mjölk som blir till ost, ur vilken maskar spontant framträder. Dessa maskar identifierade han med änglarna – och i vissa versioner även med Gud själv. Hos Menocchio var Gud inte en allsmäktig och avlägsen skapare, utan en del av naturens utveckling.Hans gudsbild var starkt naturalistisk och antihierarkisk. Han förnekade jungfrufödseln, ifrågasatte Kristi gudomlighet och avvisade kyrkans sakrament, helgonkult och prästerskapets särställning. För honom var religion främst en moralisk fråga: att leva rättfärdigt, inte förtrycka de fattiga och behandla andra med rättvisa.Han förespråkade också religiös tolerans. Menocchio menade att olika folk trodde på Gud på olika sätt och att ingen religion hade monopol på sanningen – en farlig tanke i motreformationens Italien, där trosenhet betraktades som grundläggande för samhällsordningen.Menocchio tillhörde inte samhällets allra fattigaste, utan var en relativt självständig hantverkare och småbrukare. Han kunde läsa och skriva, hade innehaft lokala förtroendeuppdrag och deltog aktivt i byns sociala liv.Ginzburg visar att Menocchios idévärld inte kan reduceras till enkel folktro eller direkt påverkan från enskilda böcker. Hans tankar uppstod i ett komplext samspel mellan muntlig bondekultur och tryckt skrift.Bildtext: Mjölnaren Menocchio kom att brännas på bål för sina egensinniga tankar om världen och gud. En mjölnare avbildad i arbete på en gravyr från 1500-talet. Verktyg och kläder ger en inblick i dåtidens hantverk och sociala miljö.Gravyr av Jost Amman, återgiven av Paul Lacroix. Foto: J Amman/Paul Lacroix. Wikimedia Commons Public domain.Musik: Claudio Monteverdi – Vespro della Beata Vergine (1610) – Antifona ”Deus in adiutorium” Framförd av: Cantica Symphonia, dir. G. Maletto Liveinspelning, Kyrkan San Filippo, Turin i Italeien 3 oktober 2000. Wikimedia Common, Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0Klippare: Emanuel Lehtonen

En missbildad gris eller en vädersol var i slutet på 1500-talet ett järtecken, eller ett omen, om framtida onda händelser. I väntan på jordens undergång samlade och tolkade präster runt om i Sverige olika järtecken.I ett Sverige, som präglades av luthersk ortodoxi, fick järtecken en stor plats i människornas världsbild. Järtecken är naturfenomen och andra märkliga företeelser som ansågs vara förebud om för onda framtida händelser.Märkliga fenomen har tolkats i årtusenden, men det fick sin kulmen i Sverige under andra hälften av 1500-talet då tolkningarna blev allt mer apokalyptiska. Den framväxande tryckerikonsten bidrog också till att sprida berättelser om järtecken.I bibeln finns många exempel på naturfenomen som tecken från gud. Och i en allt mer apokalyptisk syn på världen i slutet på 1500-talet togs himlafenomen, blixtnedslag, missbildade foster och kometer på största allvar. Men även berättelser om skelett som skördade kål om natten fick sin tolkning om framtida händelser. En missbildad gris kunde tolkas som ett förebud om ett påvligt sändebuds besök i Sverige.Prästen Joen Petri Klint samlade in otaliga historier om järtecken i illustrerad handskrift. Han var en engagerad kyrkohede i Östra Stenby i Östergötaland, som skrev flera böcker och deltog i riksdagen.I reprisen av avsnitt 29 av podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Sofia Gustafsson som är historiker vid Linköpings universitet och aktuell med boken Järtecken – Joen Petri Klint och 1500-talets vidunderliga lutherdom.

Världen var fylld av tecken att tolka för 1600-talets människor. När ett barn föddes med missbildningar under 1600-talet sågs det inte främst som ett biologiskt fel – utan som ett budskap från Gud. På samma sätt som missväxt var ett tecken på människornas syndfullhet.Den moderna uppdelningen mellan natur och kultur, kropp och själ, eller individ och samhälle fanns inte – allt ingick i ett sammanhållet kosmiskt mönster. Individen var sin tilldelade roll inom sitt stånd och samhället var en kropp, där varje människa hade sin plats.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Karin Sennefelt, professor i historia och författare till boken Livet enligt 1600-talet (Natur & Kultur). Samtalet kretsar kring människors grundläggande livsvillkor i tidigmodernt Sverige – hur de förstod sig själva, sin plats i samhället och världen omkring dem.Visionärer som Lars Ekrot, som påstod sig ha sett Karl XI:s död och slottsbranden i Stockholm i sina syner under piprökning, togs på allvar. De betraktades inte automatiskt som galningar – utan som möjliga mottagare av gudomlig sanning.Naturen var inte neutral utan betraktades som ett språk: Guds bok. Åskväder var inte meteorologiska fenomen utan Guds röst. Svält, missväxt och kyla under lilla istiden tolkades som tecken på gudomlig vrede. Skogen var en plats av både faror och mirakel – där barn kunde räddas av "vita hundar" eller änglar, som bevis på Guds närvaro även i det vildaste landskap.Att förstå 1600-talets tankevärld är att bli främling i sin egen tid. Det påminner oss om att våra mest självklara föreställningar – om kropp, makt, individ och natur – är historiska konstruktioner. För 1600-talsmänniskan var världen inte något man förstod genom vetenskaplig objektivitet, utan genom tolkning. Naturens skiftningar, kroppens signaler och samhällets strukturer uppfattades som uttryck för Guds plan. Gud var närvarande i vardagen: han kunde sända blixtar som straff, låta barn dö för att påminna om synd, och tala genom drömmar eller syner.Ståndssamhället var organiserat som en kropp: kungen var huvudet, prästerna hjärtat, adeln armarna och bönderna benen. Hierarkierna var inte mänskliga konstruktioner, utan gudagivna ordningar. Att överskrida sin plats sågs som ett hot mot hela den kosmiska balansen. Samtidigt fanns viss social rörlighet, ofta genom något man kallade fortun – individens möjlighet att finna lycka. Officiellt sågs all framgång som ett uttryck för Guds vilja. Att vara "ärlig" innebar inte bara moralisk hederlighet, utan också flit och samhällsnytta.Identiteten var inte ett inre psykologiskt jag, utan något som manifesterades genom kläder, titlar och föremål. Ett ärvt lakan kunde vara bevis på kvinnlig dygd. Berättelsen om den falska lantgrevinnan i Karlskrona visar hur identitet kunde "bäras" – och avslöjas. När hon inte längre kunde försvara sin status blev ett ärr på kroppen hennes fall.Men vid 1700-talets början sker ett epistemologiskt brott. Kunskap börjar organiseras utifrån skillnad snarare än likhet. Religion, vetenskap och politik blir separata sfärer. Världsbilden fragmenteras.Kroppen betraktades både som ett förgängligt skal och ett heligt kärl för själen. Den styrdes av humoralpatologin, där de fyra kroppsvätskorna – blod, slem, gul och svart galla – måste hållas i balans. Obalanser sågs inte bara som sjukdom, utan som tecken på moraliskt eller andligt förfall.Bildtext: Landskap med figurer, cirka 1625–1635, tillskrivs Joos de Momper den yngre tillhörande Östergötlands museum Fotograf: Östergötlands museum. Licens: Public Domain, Digitalt muséumMålningen visar ett dramatiskt bergslandskap där tre vandrare tar paus vid en slingrande stig. Verket är ett exempel på 1600-talets flamländska landskapsmåleri, där naturens storhet kontrasteras mot människans litenhet.Musik: Claudio Monteverdi-Quel Augelin Che Cantaav, The Tudor Consort, CC BY 3.0, via Wikimedia CommonsKlippare: Emanuel Lehtonen

Under kalla kriget planerade Sovjetunionen att ockupera Sverige vid ett krigsläge. Hotet gjorde att regeringen 1949 startade en hemlig organisation som skulle evakuera nyckelpersoner till Storbritannien och organisera motståndet mot ockupationsmakten om det värsta skulle hända.Den svenska motståndsrörelsen, med kodnamnet Metro, var redo att slå tillbaka om kriget kom. Högt uppsatta politiker, direktörer och fackföreningsledare samarbetade i det fördolda för att säkra Sveriges självständighet – med stöd från både kungahuset och regeringen.I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Johan Wennström, statsvetare och forskare vid Försvarshögskolan, om Sveriges hemliga motståndsrörelse under kalla kriget. Han är aktuell med boken Sveriges sak var vår där vi får en samlad och väldokumenterad bild av den hemliga svenska Stay Behind-rörelsen.Sveriges motståndsorganisation Metro – i folkmun kallad Stay Behind – organiserades i strikt hemlighet från 1949 och framåt, med uppdrag att verka i det tysta efter en eventuell sovjetisk invasion. Dåvarande statsminister Tage Erlander utfärdade i juni 1949 fyra hemliga fullmakter för att planlägga en motståndsrörelse. Fullmakterna gavs till högt uppsatta personer inom näringslivet och militären – bland dem försäkringsdirektören Alvar Lindencrona och arméchefen Carl August Ehrensvärd. Verksamheten legaliserades formellt 1955 genom ett tidigare okänt konseljbeslut.På Fleminggatan 17 i Stockholm, bakom en anonym dörr märkt ”Driftbyrån”, dolde sig under kalla kriget en av Sveriges bäst bevarade hemligheter. Här utbildades utvalda svenskar i sabotage, konspiration och överlevnad – inte för att anfalla, utan för att göra motstånd vid en framtida sovjetisk ockupation.Organisationen var strikt hierarkisk, uppbyggd enligt principen om ”vertikal kontakt” – medlemmarna kände endast till sina närmaste över- och underordnade. Under täcknamn fick de utbildning i sabotage, spaning och hantering av cyanidkapslar, ofta i isolerade bås där de inte ens såg varandra.Forskaren Johan Wennström avfärdar övertygande att den svenska motståndsrörelsen inte var en NATO-filial. Till skillnad från andra europeiska Stay Behind-nätverk var den svenska rörelsen självständig, även om det fanns vissa kontakter med väst. Organisationen förberedde flyktvägar till Norge och Storbritannien, planerade för ett exilhögkvarter i England och tränade för sabotage- och partisankrig.En unik aspekt av Metro var samarbetet över klassgränser. Både LO:s ordförande Arne Geijer och SAF:s ledare Curt-Steffan Giesecke deltog i rörelsens ledning. Samarbetet speglade den så kallade Saltsjöbadsandan – ett svenskt försvar byggt på samförstånd snarare än konflikt.Organisationen finansierades med statliga medel och bidrag från näringslivet fram till 1992, men lades aldrig formellt ned. Under 1990-talet tog general Robert Lugn över ledarskapet – därefter blir spåren allt mer otydliga. Ingen vet säkert om rörelsen fortfarande existerar.Musik: The Last Stand av Jon Presstone, Storyblock Audio.Bild. Broschyren Om kriget kommer från 1952 från Kungliga Civilförsvarstyrelsen. Public Domain.

Under medeltiden mobiliserades krigsfolk i Sverige genom lagstadgade skyldigheter. Förutom bondeuppbåd hade både biskopar och städer egna trupper. Men biskoparnas lojalitet låg inte alltid hos kungamakten – och deras militära makt blev till slut ett hot. Med ett beslut på riksdagen år 1525 krossade Gustav Vasa denna självständiga våldsresurs.Ett närmast konstant krigstillstånd under tidigt 1500-tal tvingade fram en ny militär organisation. Inspirerad av samtida tyska modeller började Gustav Vasa redan under befrielsekriget 1521–1523 att värva soldater i kunglig tjänst. Bondeuppbåden ersattes gradvis av inhemska värvade trupper mot lön.I reprisen av avsnitt 90 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Neuding Skoog, historiker vid Försvarshögskolan, om hans doktorsavhandling I rikets tjänst.En av Gustav Vasas viktigaste reformer var övergången från en förhandlingsbaserad militär modell – där kungen var beroende av samhällets olika grupper – till ett centraliserat militärväsen med värvade soldater. Detta lade grunden till en stående armé som senare blev ett av stormaktstidens viktigaste instrument.Tidigare hade staten varit beroende av att bönder och andra samhällsklasser ställde upp med folk och resurser. Med den nya ordningen kunde kungen själv värva soldater utan att behöva förhandla med exempelvis bondeklassen. Bönderna accepterade förändringen – de hade upplevt krigets förödelse och valde hellre ordning och säkerhet än den tidigare friheten.Bild: Strider utanför Älvsborgs slott år 1502 mellan ett västsvenskt bondeuppbåd (till höger) och tyska landsknektar (till vänster).Teckning av det tyska ögonvittnet Paul Dolnstein. Licens: Public domain via Wikimedia Commons.

Efter Gustav III:s död ville den nya förmyndarregimen – med hertig Karl i spetsen – tona ner mordets politiska sprängkraft. Att det skulle framstå som ett adligt uppror måste undvikas. Och polismästare Nils Henric Liljensparres ihärdiga arbete med att kartlägga hela konspirationen blev snart ett problem.Karriäristen Liljensparres lojalitet mot Gustav III vändes snart i ett förföljande av gustavianerna i ett försök att blidka förmyndarregeringen. Men Liljensparre, som skaffat sig många fiender i arbetet som polismästare och spionchef, skulle bli en syndbocken som ett oroligt Sverige behövde.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Tomas Eriksson om den komplexa roll Liljensparre spelade i kölvattnet av kungamordet. Eriksson är aktuell med boken Syndabocken – Polismästare Liljensparres uppgång och fall (Stockholmia).Inledningsvis belönades Liljensparre för sina insatser med fortsatta ämbeten och stort förtroende. Men han var en man med många fiender – både bland de han tidigare spionerat på i Stockholm och inom den nya maktapparaten. Hans vilja att rädda vissa av de huvudmisstänkta undan dödsstraff tolkades som politiskt illojalt. Dessutom väckte hans aggressiva metoder alltmer kritik.Trots försök att vinna den nya regimens gunst – bland annat genom att rikta sina spioneriinsatser mot Gustav III:s gamla allierade, däribland Gustaf Mauritz Armfelt – lyckades han inte återvinna inflytande. I själva verket bidrog Liljensparre till Armfelts fall genom att sprida rykten.Hans impopularitet bland stockholmarna kulminerade i det så kallade Ebelska upploppet – en protest mot polisens hårda metoder, som han inte kunde stävja utan militär hjälp. Den mäktige Gustaf Adolf Reuterholm använde upploppet som svepskäl för att avsätta honom.I januari 1793 förflyttades han till Svenska Pommern under förevändning att reformera polisen där – i praktiken ett sätt att avlägsna honom från huvudstadens politiska scen. Det var början på hans definitiva fall.Efter flera år i Pommern tilläts Liljensparre återvända till Sverige 1799. Han återinsattes i statlig tjänst, men nu inom tullväsendet snarare än inom polisen. Som ledamot i Generaltulldirektionen beskrevs han som både effektiv och despotisk – egenskaper som följt honom genom hela hans karriär. Han pensionerades 1811 och avled i Stockholm 1814, vid 75 års ålder.Nils Henric Liljensparre var både banbrytare och paradox. Han byggde upp ett polisväsende som låg före sin tid i metod och effektivitet – men verkade i ett samhälle där rättssäkerheten var svag och politikens nycker ofta styrde rättvisan. Han blev hjälten som grep kungens mördare – och syndabocken som offrades när det politiska spelet krävde en syndabock. Hans historia visar vad som kan hända när lagens väktare själva blir brickor i maktens spel.Bild: Montage: Polismästare Nils Henric Liljensparre (1738–1814) av Johan Erik Bolinder, ur samlingarna på Nationalmuseum. Licens: CC BY-SA 4.0. I bakgrunden karta över Pommern. Ursprungligen skapad av Eilhard Lubin 1635 och senare publicerad av Willem & Joan Blaeu i deras berömda Atlas Blaeu (1662). Bilden visar det historiska hertigdömet Pommern med noggrant tecknade gränser och topografiska detaljer, typiska för barockens kartografi.Musik: Elegant Arguments av Boris Skalsky, Storyblock AudioKällorEriksson, Tomas (2025). Syndabocken: polismästare Liljensparres uppgång och fall. [Stockholm]: Stockholmia förlagSvenskt biografiskt lexikon, artikel om Nils Henric LiljensparreEricson Wolke, Lars (2005). Mordet på Gustav III. Lund: Historiska mediaNationalencyklopedin, artiklar om Gustav III och 1700-talets rättsväsendeKlippare: Emanuel Lehtonen