Historia.nu med Urban Lindstedt

Latinets historia är en berättelse om ett språks uppgång, storhetstid och gradvisa omvandling från ett levande kommunikationsmedel till ett kulturellt arv. Från sina rötter i det antika Rom har latinet format europeisk kultur, vetenskap, religion och tänkande på ett sätt som få andra språk kan mäta sig med.Det var strävan att återskapa latinet från dess antika guldålder som gjorde det allt svårare att lära sig latin och med tiden skulle folkspråken ta över allt mer, även om det inom vetenskapen användes ända in på 1900-talet.I detta är det andra av två avsnitt om Latinets utveckling. I podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Karin Westin Tikkanen, journalist och docent i latin. Hon är aktuell med boken Latin – En handbok i odödlighet.Under medeltiden var latin det dominerande språket för lärdom och kommunikation i Europa. Det användes flitigt inom kyrkan, på skolor och universitet, samt för administration och historieskrivning. Latinet fungerade inte bara som ett funktionsspråk utan fortsatte att utveckla arvet från antiken och skapa ny litteratur.Karl den store (742-814) initierade en omfattande språkreform i sitt rike. I Aachen etablerades en skola ledd av Alkuin, som arbetade för att återupprätta ett "rent" latin baserat på klassiska förebilder. Detta bidrog till att bevara mycket av den antika latinska litteraturen.Under renässansen uppstod en rörelse kallad ciceronianismen, som strävade efter att återskapa Ciceros eleganta latinsk prosa. Detta ledde till intensiva debatter om hur man bäst kunde imitera de klassiska författarna.Med grundandet av de första universiteten på 1100-talet befästes latinets ställning som det akademiska språket par excellence. All högre utbildning skedde på latin, vilket skapade en internationell lärd gemenskap över hela Europa.Men när latinisterna under renässansen ville återskapa det klassiska latinet blev det början till slutet på latin som ett brett använt lingua franca i Europa eftersom det blev svårare att lära sig. Inom vetenskapen fortsatte latinet att spela en avgörande roll. Carl von Linné revolutionerade taxonomin genom att introducera ett systematiskt sätt att klassificera och namnge naturen på latin. Hans verk "Systema Naturae" lade grunden för modern botanik och zoologi. Linnés system används fortfarande globalt, vilket visar latinets bestående betydelse inom vetenskapen.Latinets inflytande sträckte sig långt in i modern tid. Det förblev det självklara lärdomsspråket för poeter, författare, vetenskapsmän och diplomater.Latinets "odödlighet" ligger kanske just i dess förmåga att transcendera sin ursprungliga funktion som ett kommunikationsmedel och istället bli en symbol för lärdom, kultur och en gemensam europeisk identitet. På så sätt förblir latinet, som någon en gång uttryckte det, inte dött, utan har snarare "upphört att vara dödligt".Bild: En skrivande Erasmus porträtterad av Albrecht Dürer (1526). Wikipedia, Public Domain.Musik: Italian Renaissance Court av Yagull Music, Yagull Music, Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen

Latinets inflytande på den västerländska kulturen går inte att överskatta. Latinet var romarrikets lingua franca och ett verktyg för att styra imperiet. Latinet har format den europeiska civilisationen på djupet. Från religion, litteraturen och vetenskapen till juridiken och filosofin har latin påverkat hur vi tänker och uttrycker oss.Detta är det första av två avsnitt om Latinets utveckling. I podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Karin Westin Tikkanen som är journalist och docent i latin. Hon är aktuell med boken Latin – En handbok i odödlighet.Det indoeuropeiska latinet har sitt ursprung i Latium Vetus, en region i det nuvarande Italien. Det talades av latinarna, ett folk som bodde i stadsstater och delade en gemensam religion. Den äldsta kända latinska inskriptionen återfanns på Lapis Niger, en sten vid romerska forumet från år 500 fvt. Denna primitiva form av latin visar att romarna hade ett eget språk under en tid då de annars tros ha varit starkt påverkade av etruskisk kultur.Latinet spred sig i takt med romarrikets expansion och blev så småningom tal- och skriftspråk i stora delar av Medelhavsvärlden. Det användes i dagens Portugal, Spanien, Frankrike, Italien, delar av Belgien och Schweiz samt i Rumänien - områden där romanska språk nu talas. Språket nådde även England och Nordafrika.När romarriket var som störst år 117 sträckte det sig från Mesopotamien i öster till Iberiska halvön i väster, från Saharas öknar i syd till Brittiska öarna norr. Och med expansionen följde imperiets språk – latinet som förenade människor och användes för att sprida information över stora avstånd. När kristendomen etablerades fick språket ytterligare skjuts, i kyrkliga sammanhang, över ännu större områden.Den romerska litteraturen, som till stor del imiterade den grekiska, utvecklade sina egna unika drag. Den romerska komedin, med författare som Terentius och Plautus, var bland de tidigaste litterära formerna. Lyriken blomstrade med Lucretius och Catullus, medan Vergilius skapade episka verk som "Aeneiden". Prosan användes flitigt för historieskrivning, retorik och filosofi, med Cicero som en framstående figur.Bild: Kvinna med vaxbricka från fresk från Pompeji. Fotograferad av Joel Bellviure, Wikipedia, Public Domain.Musik: Rome av biggrez. Storyblocks Audio.Klippare: Emanuel Lehtonen

Hansan var en tydlig aktör i svensk inrikespolitik under Engelbrektsupproret på 1430-talet och Sten Sture den äldres kamp mot Kalmarunionen i slutet av 1400-talet. Men med tiden skulle konkurrensen från framväxande nationalstater som Sverige och Danmark, och senare även England och Nederländerna, underminerade Hansans dominans i Östersjön och Nordsjön. Dessutom resulterade upptäckten av Amerika i nya handelsvägar. Hansan hade också svårt att ta till sig till nya kreditformer.I detta andra av två avsnitt om Hansan samtalar programledaren Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet. Han är aktuell med boken Hansan – Ett handelsimperiums uppgång och fall.Hansan hade sitt ursprung i Tyskland, närmare bestämt i områdena kring floderna Rhen, Weser och Elbe. Till en början bestod den av flera enskilda intresseorganisationer för olika grupper av köpmän. Dessa organisationer erbjöd varandra skydd längs farofyllda transportvägar och stödde varandras handel. Hansans framgång byggde på ett system av privilegier och handelsmonopol som sträckte sig från London till Novgorod, med Visby som en viktig knutpunkt i Östersjön. Under 1100- och 1200-talen utvecklades Hansan till att bli Nordeuropas ledande politiska och ekonomiska maktcentrum.Under 1400-talet ökade konkurrensen från England och Nederländerna. I det holländsk-hanseatiska kriget (1438-1441) sökte och vann till slut Amsterdams köpmän fri tillgång till Östersjön. När Flandern och Holland blev en del av hertigdömet Burgund uteslöt burgundiska och preussiska städer i allt högre grad Lübeck från sin spannmålshandel under 1400- och 1500-talet.Utvecklingen av transatlantisk handel efter upptäckten av Amerika orsakade nedgång för de återstående kontoren, särskilt i Brygge, eftersom handeln centrerades kring andra hamnar. Detta ledde till en förskjutning av handelns tyngdpunkt och minskade Hansans betydelse som mellanhand i den europeiska handeln.Hansan hade svårt att anpassa sig till nya ekonomiska realiteter. När nya kreditformer importerades från Italien var förbundet långsamt med att ta till sig dessa innovationer.Hansans organisationsstruktur visade sig vara alltför stel för att effektivt hantera nya utmaningar. Hansetagen (Hanseatiska riksdagen), som började mötas oregelbundet i Lübeck omkring år 1300 eller möjligen 1356, var inte tillräckligt effektiv för att fatta bindande beslut. Många städer valde att inte delta eller skicka representanter, och beslut var inte bindande för enskilda städer om deras delegater inte inkluderades i protokollen. Denna brist på enhetlighet gjorde det svårt för Hansan att agera beslutsamt i kristider.Territorialstater blev Hansans främsta rivaler. Dessa stater hade ofta mer flexibla och centraliserade maktstrukturer som gjorde det möjligt för dem att reagera snabbare på förändringar i den ekonomiska och politiska miljön. Hansans nedgång förvärrades ytterligare av interna spänningar. Förbundets blotta existens, tillsammans med dess privilegier och monopol, skapade ekonomiska och sociala spänningar som ofta ledde till rivalitet mellan medlemsstäderna. Denna interna splittring försvagade Hansans förmåga att presentera en enad front mot yttre hot och utmaningar.Bild: Hamburgs fartygslag. Omslagsbild från avsnittet om sjölagen 'Van schiprechte' ('Om sjöfartslagarna' på mellanlågtyska) i Hamburgs stadslag från 1497., Wikipedia, Public Domain.Musik: Medieval Harp Kingdom Instrumental av OKO, Storyblock Audio.Klippare: Emanuel Lehtonen

Hansan var ett lösligt handelsförbund av köpmannahus och städer, med centrum i Lübeck, som dominerade handel och politik i norra Europa under medeltiden. Utan egentliga fasta institutioner och regler kom Hansan att skapa enorma förmögenheter.Hansan växte fram underifrån utifrån ett behov att skapa trygghet för handelsmän. Hansan prioriterade nätverkstänkande och samarbete framför viljan att styra, ställa och diktera villkor för medlemmarna - ett vinnande koncept under medeltiden, men på 1500- och 1600-talen blev utmaningarna från omvärlden till slut för stora.I detta första av två avsnitt om Hansan samtalar programledaren Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet. Han är aktuell med boken Hansan – Ett handelsimperiums uppgång och fall.Hansan hade sitt ursprung i Tyskland, närmare bestämt i områdena kring floderna Rhen, Weser och Elbe. Till en början bestod den av flera enskilda intresseorganisationer för olika grupper av köpmän. Dessa organisationer erbjöd varandra skydd längs farofyllda transportvägar och stödde varandras handel. Hansans framgång byggde på ett system av privilegier och handelsmonopol som sträckte sig från London till Novgorod, med Visby som en viktig knutpunkt i Östersjön. Under 1100- och 1200-talen utvecklades Hansan till att bli Nordeuropas ledande politiska och ekonomiska maktcentrum.År 1161 slöt Norge ett handelsavtal med Lübeck, vilket markerade början på Hansans expansion i Norden. Birger jarl följde efter genom att ingå överenskommelser med Lübeck omkring 1250 och med Hamburg 1261. Dessa avtal gav tyska affärsmän möjlighet att verka i Sverige på gynnsamma villkor, bland annat genom befrielse från skatter och tullar.Hansan drog också nytta av Tyska ordens expansion i Baltikum under början av 1200-talet och knöt till sig vitryska och litauiska områden i sitt handelsnät. År 1227 slöt man handelsavtal med fursten av Smolensk. Vid mitten av 1200-talet fanns ett dussintal städer med lybsk rätt i Östersjöområdet, däribland Reval, Wismar, Rostock, Stralsund, Greifswald, Kolberg, Danzig och Elbing.Till Bergen seglade nordtyska fartyg lastade med korn, öl, vin och salt. På tillbakavägen fraktade de torkad fisk, en eftertraktad vara i Europa. Denna handel genererade stora vinster för Hansan och gynnade även norrmännen, vars fisk nådde europeiska marknader.Hansan inrättade kontor i städer som inte var anslutna till förbundet men som ändå var viktiga för dess handel. Inom kontorets område gällde Hansans lagar. Det äldsta kontoret, Petershof, inrättades i Novgorod 1259. Londonkontoret, The Steelyard, växte fram under 1200-talet. Kontoret i Brygge inrättades 1347 och omkring 1360 etablerades kontoret i Bergen, där Hansan lyckades konkurrera ut så gott som alla andra utländska handelsmän och helt kontrollera den norska exporten och importen.Trots att Hansan saknade en gemensam armé eller flotta hade förbundet förmågan att mobilisera militära resurser när det behövdes. Konflikter med omvärlden föregicks ofta av långvariga debatter mellan borgmästare och rådmän från olika hansestäder, vilket speglar förbundets lösa struktur. Hansans militära styrka var dock begränsad jämfört med framväxande territorialstater. Från 1400-talet och framåt minskade hansestädernas möjligheter att försvara sin självständighet militärt, då krig blev allt dyrare att föra.Bild: Lübeck som illustreras i Nürnbergkrönikan, 1493 Michel Wolgemut, Wilhelm Pleydenwurff (Hartmann Schedel, redaktör) – Illustration från Nürnbergkrönikan, Wikipedia, Public Domain.Musik: Medieval Harp Kingdom Instrumental av OKO, Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen

En träl saknade människovärde och behandlades som boskap, även om det fanns möjligheter för trälar att bli arbetsledare och tjäna ihop medel till sitt egna friköp.Trälen Tunne sägs i början av 520-talet ha lett ett stort träluppror mot sveakungen Egil. När Tunne förlorade sin upphöjda position som skatteväktare hos Egils far flydde han och startade ett uppror där självaste kung Egil tvingades fly till Danmark, enligt Snorre Sturlassons sagor.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jonathan Lindström, arkeolog, författare och chefredaktör för tidningen Populär Arkeologi. Han är aktuell med boken Sveriges långa historia: Människor, makt och gudar under 14000 år.Trälar fanns redan 4000 år före vår tidräkning. Arkeologiska fynd av människooffer visar på ett hierarkiskt samhälle där det bör ha funnits trälar. Efterfrågan på metaller i Norden från 1700 före vår tidräkning kickstartade en långväga handel med trälar. Handeln med trälar var viktig ända fram i vikingatiden.Går det att belägga historien om trälen Tunne och hans forna herre kung Egil? Kanske. Vad vi vet är att trälar var helt rättslösa i det fornnordiska samhället. Och trälarnas barn blev också trälar, men trälar kunde få arbetsledande ställning och bli frigivna.Det var noga reglerat hur ägaren till en träl som dödats eller lemlästats skulle kompenseras för sin ekonomiska förlust. Någon så kallad mansbot behövde man inte betala. Trälen levde sitt liv genom sin ägare.Träldomen försvann gradvis under äldre medeltid, och de ofria ersattes delvis med fria legohjon. Trälar som fick egna jordbruk, inte minst som nyodlare, blev efter en eller ett par generationer fria landbor. Träldomens upphörande kan framför allt förklaras med att andra och mer lönsamma sätt att utnyttja arbetskraft vann insteg. Samtidigt gav kristendomen ett värde till alla kristna människor. Många kom att ge sina trälar frihet i sina testamenten på 1200-talet. När träleriet avskaffades slutgiltigt via Skarastadgan, utfärdad under Magnus Erikssons eriksgata 1335, som stadgade att envar som föddes av kristna män och kvinnor skulle vara fri var det mer en bekräftelse på en process som pågått länge. Det danska och norska träleriet var då sedan länge avskaffat.Bild: Kung Egils sista strid. Hjälmbleck från ValsgärdeMusik: Ragnarok 2020 av bzur, Soundblock AudioDetta är en omklippt och ommixad version av ett avsnitt som ursprungligen publicerades den 9 mars 2022

Finland var först i Europa med att införa kvinnlig rösträtt år 1906. Trots att storfurstendömet Finland var en del av Tsarryssland hade ett medborgarsamhälle kunnat utvecklas. Ett medborgarsamhälle som bara stärktes när Ryssland försökte förryska Finland i slutet på 1800-talet.Emma Saltzman (f. Ruin 1853-1934) hade växt upp i Ryssland och som ung kvinna levt ett finskt herrgårdsliv i Tavastland, för att som gift kvinna leva ett bildat borgerligt liv i Helsingfors. Hennes engagemang tillsammans med andra kvinnor banade väg för demokrati och jämlikhet i Finland. Detta är ett betalt samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland.I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Katarina Saltzman, etnolog och forskare vid Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet. Hon är aktuell med boken En röst för frigörelse - Emma Saltzmans livshistoria, som hon skrivit tillsammans med Inga Elgqvist-Saltzman.Emma Ruin föddes år 1853 i Tsarskoje Selo utanför St Petersburg i Ryssland. Hennes far var finländsk officer i Tsarryssland och hennes mor hade tysk-baltisk härkomst från Livland. Barndomen var nomadisk, där fadern tjänstgjorde som officer och arbetade som affärsman. Emma bevittnade avskaffandet av livegenskapen och hennes uppväxt med en livegen barnsköterska kom att prägla hennes vuxna liv och tände gnistan till att kämpa för frigörelse och jämställdhet. Först som 17-åring flyttade hon till Tavasteland i Finland för att leva ett finskt herrgårdsliv.Emma levde under en period av djupgående modernisering och samhällsomvandling i Finland. Hon omgavs av tidens nymodigheter som telefon, framsteg inom medicin och moderna klädstilar, samtidigt som hon kämpade för grundläggande rättigheter.Emma levde ett privilegierat liv både som barn och vuxen, men kom att engagera sig för utbildning, jämlikhet och demokrati. Som gift läkarhustru i huvudstaden Helsingfors blev Emma en del av stadens bildade borgerskap. Samtidigt var hon, med rötter i Ryssland och Karelen, en outsider i denna krets - en gränsöverskridare mellan finskt, ryskt, baltiskt och svenskt. Trots att svenska inte var hennes modersmål, värnade hon om den svenskspråkiga minoritetens rättigheter och representationen av dessa frågor.Under de så kallade ofärdsåren i slutet på 1800-talet, då spänningarna mellan Finland och Ryssland tilltog, engagerade sig Emma i den passiva, antiryska motståndsrörelsen. Hon engagerade sig också i kampen för flickors och kvinnors rätt till utbildning, lika rösträtt för alla och ett Finland fritt från ryskt förtryck och blev en inflytelserik röst i den växande kvinnorörelsen.När Finland 1906 blev först i Europa med att införa allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor nämndes Saltzman tidigt som en potentiell kvinnlig kandidat inför lantdagsvalet 1907. Trots att hon avböjde, fortsatte hon att verka inom Svenska folkpartiets centralstyrelse och andra politiska organ.Ett annat viktigt forum för Emmas engagemang var Marthaförbundet, där frågor om utbildning och folkbildning stod högt på agendan. Hon lyfte ofta sådana ämnen i de föreningar hon var involverad i, med ett brinnande intresse för att öka kunskapsnivån i samhället.Bild: Handarbete var viktigt för kvinnorna bland de bildade borgarna i Helsingfors vid förra sekelskiftet. Från vänster: Emma Saltzman, Mathilda Krohn och Olga Federley. Finna.fi. CC BY 4.0Musik: Fall in Line (Suffrage March) av Victor Military Band; 1914, Internet Archive, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen

Drottning Kristina är en av våra mest omtvistade regenter. Hon chockade sin omvärld när hon först abdikerade från kungamakten och senare konverterade till katolicism. Senare undersökte hon möjligheterna att återfå den svenska kronan och hon konspirerade för att bli regent i Napoli.Redan som ung regent etablerade sig drottning Kristina som en maktspelerska som belönade och spelade ut olika maktgrupper mot varandra för att stärka sin egen makt. Detta gör en hennes abdikation från tronen bara efter tio år efter att hon blivit myndig ännu mer mystisk.I detta avsnitt av podden Historia samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Erik Petersson som skrivit två böcker om drottning Kristina: Maktspelerskan – Drottning Kristinas revolt samt Drottning utan land – Kristina i Rom.Drottning Kristina (1626-89) fostrades redan som litet barn att bli regent i den växande stormakten Sverige. Som dotter till Gustav II Adolf, Lejonet från Norden, fick hon tidigt hela Europas ögon på sig. Efter faderns död kom hennes uppväxt kom att präglas av maktkampen inom högadeln.Det var en skandal när hon bara fyra år efter sin kröning abdikerade från tronen till förmån för sin kusin Karl Gustav. Men det var ingenting mot skandalen när hon senare konverterade till katolicismen. Detta har präglat bilden av drottning Kristina och det är först i modern tid historiker har velat se på Kristina som en aktiv maktspelerska.Kristina deltog i det styrande rådet redan innan hon blivit myndig och övertog riksstyrelsen 8 december 1644 och kröntes i Stockholms storkyrka 20 oktober 1650. Den 6 juni 1654 abdikerade Kristina i Uppsala och i december 1654 övergick Kristina i Bryssel i hemlighet till katolicismen och därefter officiellt i Innsbruck i november 1655. Hon kom att bosätta sig i Rom.Bild: Drottning Kristina till häst, målning av Sébastien Bourdon från 1653. Målningen skänktes av drottning Kristina till Filip IV av Spanien. Wikipedia. Public DomainEn nymixad repris.Musik: BWV 2020 av bzur: Storyblocks Audio

Hedern var en förutsättning att en bonde eller adelsman skulle vara en del av samhället i gamla tider. Om en adelsmans heder hade kränkts av illvilligt förtal, en förolämpning eller kanske en knuff var duellen det kraftfullaste sättet att upprätta hedern.Trots att dueller med dödlig utgång var relativt sällsynta i Sverige under 1600-talet och tidigt 1700-tal utfärdade kungamakten strikta förbud mot dueller med drakoniska straff. Dödsstraff och begravning utan kyrkliga ceremonier gällde för dueller med dödlig utgång, även om dödsstraffen inte verkställdes. Utmaningar och ärekränkningar bestraffades med höga böter, flerårigt fängelsestraff och med förlust av tjänst.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Hugo Nordland, historiker och förlagsredaktör, om dueller under tidigmodern tid.I det medeltida och tidigmoderna samhället var begreppen heder och ära av yttersta vikt, särskilt inom de högre samhällsskikten. För en man innebar hedern mod och ära, medan det för en kvinna handlade om trohet och kyskhet. Denna hederskodex var särskilt sträng inom officerskåren och bland adelsmän. I de högre samhällsskikten försvarades familjens och kvinnans heder med vapen, men det var männen som duellerade och riskerade sina liv.Den enväldige Karl XI:s duellplakat från 1682 visar kungamaktens ambition att tämja adeln till att leva kristligt, att sätta statsnyttan före egennyttan och att tvingas till att använda domstolen för upprättelse av äran i stället för att söka privat hämnd. I Sverige frodades duellerna under stormaktstiden, främst bland officerare i armén. Även under den gustavianska tiden förekom dueller.Gustav II Adolf engagerade sig personligen i att förhindra dueller. Ett känt fall är när han ingrep för att stoppa en duell mellan två av sina höga officerare. Han förklarade för dem att den överlevande omedelbart skulle avrättas enligt lag, vilket effektivt avskräckte dem från att genomföra duellen.Kyrkan var kritisk till dueller och betraktade den som en synd. År 1562 tog den katolska kyrkan ett avgörande steg genom att officiellt förbjuda duellerandet. Kyrkan föreskrev att både duellanter och deras sekundanter skulle bannlysas, och att den som dog i en duell inte skulle erhålla någon kyrklig begravning.Duellernas natur, där de inblandade ofta var från samhällets övre skikt, gjorde det komplicerat att verkställa straffen. Dessutom fanns det en social acceptans för dueller inom vissa kretsar, vilket ytterligare försvårade genomdrivandet av lagarna.Den senaste duellen i Sverige skedde den 29 maj 1816 i Lockerudsskogen ett par kilometer väster om Vänersborg mellan kaptenen Zacharias Sabelfeldt och kaptenen Gustaf von Köhler. Vapnet var slaglåspistoler. Efter att båda missade vid en första skjutning träffades den utmanade von Köhler i bröstet vid andra duelleringen. Han avled drygt åtta timmar senare. Samtidigt var kapten Sabelfeldt på väg ut ur landet. Sekundanterna skulle senare dömas till fängelse, senare benådas och få ersättning för sina umbäranden.Källor:Collstedt, Christopher (2007). Duellanten och rättvisan: duellbrott och synen på manlighet i stormaktsväldets slutskede. Diss. Lund : Lunds universitet, 2007Bild: Den fiktiva pistolduellen mellan Eugene Onegin och Vladimir Lensky. Akvarell av Ilya Repin (1899) Wikipedia, Public Domain.Musik: Liveinspelning av Tjastakovij - Eugene Onegin, 2008-08-20 19:40:26 Inspelad av Ron Keefe, Internet Archive, Public DomainKlippare: Emanuel Lehtonen