Historia.nu med Urban Lindstedt

Propagandaminister Joseph Goebbels (1897-1945) var en av de mest destruktiva gestalterna i Tredje riket. Goebbels gjorde hatet begripligt, lockande och vardagligt. Den fysiskt veke Goebbels utnyttjade medvetet gatuvåld för att uppnå uppmärksamhet.Goebbels dyrkade Adolf Hitler och kom att göra en ideologisk helomvändning från en positiv syn på Sovjetunionen till att följa Adolf Hitlers vilja att förgöra Sovjet. Goebbels blev en av de tydligaste arkitekterna bakom den så kallade “Führermyten” – föreställningen att Hitler var nationens ofelbara förkroppsligande. Ett bärande element i nationalsocialismen.I detta första av två avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet om tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels.Paul Joseph Goebbels föddes den 29 oktober 1897 i Rheydt i Rhenprovinsen. Han växte upp i en katolsk, småborgerlig miljö och var studiebegåvad. Barndomen präglades av sjukdom och en bestående missbildning i foten som gav honom en tydlig hälta – en detalj som i tidens manlighetsideal kunde bli en livslång social börda. Han blev dessutom avvisad från militärtjänst under första världskriget, vilket förstärkte känslan av att stå utanför “nationens prövning”.För en ung man i det kejserliga Tyskland, där fysisk styrka och militära ideal var fundamentala komponenter i den manliga identiteten, skapade detta handikapp en djup känsla av alienation och utanförskap. Denna känsla av isolering förstärktes dramatiskt vid utbrottet av första världskriget i augusti 1914. Medan hans jämnåriga kamrater anmälde sig som frivilliga och drog ut i fält, nekades Goebbels militärtjänst på grund av sin fot.Denna erfarenhet av att stå utanför nationens stora "hjältesaga" blev ett livslångt trauma som han senare försökte kompensera genom en aggressiv nationalism och ett radikalt politiskt patos. I kombinationen av intellektuell ambition och personlig bräcklighet ser många biografer grogrunden till Goebbels ständiga behov av upprättelse: att bli sedd, beundrad och behövd.Goebbels studerade humaniora vid flera universitet och tog doktorsexamen i Heidelberg. Han drömde om ett liv som författare och dramatiker, men mötte i stället refuseringar, osäkra jobb och en gnagande upplevelse av att vara förbigången. I senare framställningar har denna bitterhet ofta kopplats till hans politiska radikalisering: om det “etablerade” samhället inte gav honom en scen, skulle han bygga en egen.Goebbels kom i kontakt med NSDAP 1924, efter att ha hört Adolf Hitler tala och blivit fascinerad av dennes oratoriella kraft. Hitler satt vid denna tid i fängelse efter den misslyckade ölkällarkuppen, och partiet var splittrat. Goebbels anslöt sig till den norra flygeln av rörelsen, ledd av bröderna Gregor och Otto Strasser. Denna fraktion betonade de socialistiska aspekterna av partiprogrammet och förespråkade en mer proletär och antikapitalistisk linje än den bayerska ledningen runt Hitler.Goebbels gjorde snabb karriär som agitator och skribent. Han imponerade med sin förmåga att förena ideologi med dramaturgi: att göra politik till berättelse, fiender till karikatyrer och den egna rörelsen till ett ödesdrama.Bildtext: Joseph Goebbels talar vid en nazistisk protestmanifestation i Berlin-Lustgarten i juli 1932, riktad mot resultatet av Lausannekonferensen under mellankrigstidens ekonomiska och politiska kris. Foto: Bundesarchiv, Bild 119-2406-01, CC BY-SA 3.0 de, via Wikimedia Commons.Musik:‘Horst-Wessel-Lied’ (‘Die Fahne hoch’), en nazistisk kampsång använd i NSDAP:s propaganda under 1930–40-talen. dirigenten Carl Woitschach. Källa: Internet Archive. Public DomainKlippare: Emanuel Lehtonen

Medeltiden är ständigt närvarande i vår fantasi – men ofta på helt fel premisser. Vi ser en en munk med rakad hjässa och känner lukten av smutsiga människor. Italienska renässansmänniskor påstod att medeltiden varit mörk – men medeltiden av en period av banbrytande uppfinningar som exempelvis glasögonen och boktryckarkonsten.Professor Dick Harrison svarar på våra premium-lyssnares frågor och broderar ut om helgonhundar, städer som fastnat i tiden och människor som försöker få vardagen att fungera i en värld utan avlopp och utan modern stat – men med gott om konflikter, kreativitet och överraskande lösningar.I det här avsnittet av podden Historia Nu Premium svarar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet på premiumlyssnares frågor. För att kunna lyssna på hela avsnittet måste du vara medlem i Historia Nu Premium som ger dig två extra avsnitt i månaden och alla vanliga avsnitt reklamfria. Läs mer och beställ här.När vi föreställer oss medeltida munkar ser vi ofta munkar i kåpa, sandaler – och en prydligt rakad ring på hjässan. Men tonsuren var långt ifrån enhetlig. Harrison påminner om att frisyren kunde se olika ut beroende på tid och plats. I den grekisk-ortodoxa världen förekom till exempel varianter där man rakade främre delen av huvudet, medan andra områden utvecklade egna former.”Den ovanligt ohygieniska medeltiden” är en av populärkulturens segaste myter. Harrison vänder på perspektivet: nästan allt var ohygieniskt före de moderna badrummen, men medeltiden sticker inte ut som särskilt mycket värre än några andra perioder.Tvärtom kan renligheten i vissa miljöer ha varit bättre under medeltiden än under 1500- och 1600-talen, när en puritansk rekyl slog mot badstugor – som ofta också fungerade som bordeller och därför hamnade i moralisk skottlinje. När badstugor förbjöds eller lades ned kunde människor bli mindre rena, inte mer.Ett av Harrisons kärnbudskap är att medeltiden var kreativ. Glasögon och energilösningar som vatten- och väderkvarnar är exempel på innovationer som förändrade Europa och lade grund för senare utveckling.Men kanske ännu mer konkret: titta ut genom fönstret. Många av våra städer, byar, kyrkor och kulturlandskap har medeltida rötter. Även när husen är ombyggda och gatorna asfalterade går vi ofta bokstavligen ovanpå medeltidens struktur.Det är därför Harrison gillar städer som ”stannat i växten” – där senare seklers rivningar och moderniseringar inte suddat ut allt. Han nämner Visby och – i Nordeuropa – särskilt Brygge, vars ekonomiska nedgång paradoxalt nog blev en historisk vinstlott för framtiden.Bildtext: En munk med tydlig tonsur i en senmedeltida altartavlescen av Carlo Crivelli (ca 1430–1495). Den rakade hjässan markerar hans klostertillhörighet. Public domain via Wikimedia CommonsMusik: Medieval World Video Game av Aparat Blue, Storyblock Audio.

Sannolikt spikade Martin Luther (1483–1546) aldrig upp 95 teser på en kyrkdörr i Wittenberg den 31 oktober år 1517 – men teserna kom att skaka det religiösa Europa i grunderna med eller utan kyrkdörr. Reformationen blev den största samhällsomvälvningen sedan antiken som också bidrog till att den svenska allmogen blev läskunnig långt innan allmän folkskola infördes.Martin Luther var professorn i bibelvetenskap som kritiserade den katolska kyrkans handel med avlatsbrev som gav människorna möjlighet att köpa sig fria från skärselden, bannlystes av påven och förklarades fredlös av den tysk-romerska kejsaren Karl V genom föredraget i Worms den 25 maj 1521.I reprisen av avsnitt 135 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Sören Dalevi, forskare och biskop vid Karlstad stift om Martin Luthers stora påverkan på Sverige och Norra Europa. Lyssna på detta avsnitt utan reklam - gå med i Historia Nu Premium.Martin Luther kom också att översätta bibeln till tyska för att vanliga människor skulle kunna förstå det kristna budskapet. Den ständigt skrivande Luther fick hjälp av den nyligen uppfunna tryckpressen att snabbt sprida sina idéer. Bibelöversättningen blev grunden till det tyska skriftspråket på samma sätt som den svenska översättningen några år senare blev grunden för det svenska skriftspråket.Frågan är hur mycket Luthers syn att bara gud kan förlåta människor påverkat de protestantiska samhällena i norra Europa? Redan 1526 fanns det nya testamentet översatt till svenska. Martin Luthers lära i kombination med tryckeritekniken gav skrivspråket till stora delar av den svenska allmogen långt före allmän folkskola. En läskunnighet som blev grunden till att Sverige trots sin fattigdom kunde minska barnadödlighet till bland den lägsta i Europa redan på 1700-talet.Luther hävdade att vara soldat, domare och kung var lika gudfruktigt som att vara präst, påve och munk. Människan blev nämligen rättfärdiggjord genom tro och inte genom gärningar. Denna idé gjorde arbetsmoral och laglydnad till viktiga inslag i den svensk mentaliteten under flera sekler. Den protestantiska statskyrkan blev också statsmaktens informationskanal till folket, med möjlighet att både instruera och tukta den svenska allmogen.Bild: Martin Luther som junker Jörg av Lucas Cranach d.ä. , Wikipedia.Musik: Ein feste Burg ist unser Gott Gareth Hughes, CC BY-SA 3.0 via Wikimesdia Commons

Det fanns en oro i riket när de församlade ständerna den 16 juni 1527 steg in i dominikanernas kloster i Västerås för att samlas till Sveriges första riktiga riksdag med representation av alla fyra stånden.Gustav Vasa var pressad av upprorsrykten från Dalarna och stora skulder till Lübeck, men han hade en lösning – kyrkan skulle betala. Med mycken politisk teater, åtminstone enligt Peder Svarts krönika, lyckades Gustav vingklippa den mäktiga kyrkan och ta en stor del av deras rikedomar. Riksdagen blev också ett godkännande för en försiktig reformation.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Olle Larsson som skrivit boken Gustav Vasa – Furstar bland furstar. Detta är ett betalt samarbete med Västersås stad i inför 500 års-jubileet av Västerås riksdag år 1527.Västerås år 1527 räknas ofta som den första riksdagen i modern mening därför att ständerna här framträder tydligare som politiska aktörer i en förhandlingsprocess. Omkring 200 ledamöter nämns, och kungen lade fram sin proposition medan ständerna gav egna svar – ett mönster som gör det möjligt att tala om en riksdag som institution snarare än ett utvidgat rådsmöte.Att riksdagen hamnade i Västerås var inte självklart. Den var ursprungligen tänkt att hållas i Söderköping, men de oroliga förhållandena, särskilt i Dalarna, gjorde platsvalet osäkert. Västerås låg strategiskt så att kungens militära uppbåd snabbt kunde sättas in om läget försämrades norrut.Själva mötet kunde inte hållas på slottet eftersom det var härjat av unionsstriderna, och därför samlades man i dominikanernas kloster. Att just klostret blev riksdagens arena är talande: kort efteråt revs byggnaden och teglet användes för att renovera slottet – ett konkret eko av hur kyrkans resurser skulle komma att styras om till kronans behov.Det är också viktigt att notera att representationen inte var fullständig; den östra rikshalvan, Finland, var inte representerad. Ändå var uppslutningen och dokumentationen tillräckligt stark för att ge besluten särskild tyngd och för att Västerås 1527 i efterhand ska uppfattas som en milstolpe i riksdagens framväxt.I svensk tradition berättas också hur Gustav Vasa under förhandlingarna spelade högt – bland annat genom att antyda att han kunde avsäga sig ansvaret att styra om han inte fick stöd. Själva förloppet är källkritiskt svårt att följa i detalj; en central berättande källa är Peder Svarts krönika, som är omdiskuterad. Utfallet är däremot entydigt: ständerna accepterade en kursändring som gjorde kyrkans rikedomar åtkomliga för kronan.Bildtext: Västerås riksdag. Illustration av Elias Martin till Peder Svarts krönika, sent 1700-tal. På bilden skildras hur de fyra stånden håller enskilda överläggningar under riksdagen i Västerås 1527: adeln längst till vänster, därefter prästerna samlade kring biskop Brask (med biskopsmitra), följda av borgare och bönder. Bakom dem står kanslern Laurentius Andreæ, igenkännbar med långt skägg och kalott. Bilden ingår i samlingarna vid Uppsala universitetsbibliotek.Musik: Aria för sopran med obligat oboe ur Johann Sebastian Bachs kantat BWV 80, Ein’ feste Burg ist unser Gott, komponerad och framförd i kyrklig kontext i Leipzig 1723. Musikexemplet belyser hur luthersk koraltradition blev konstmusik under reformationstidens efterklang. Johann Sebastian Bach. Wikimedia Commons. Public domain,Klippare: Emanuel Lehtonen

Västra Aros – dagens Västerås – växte fram vid Svartåns mynning i Mälaren under sent 900-tal. Västra Aros blev en del av ett långväga handelsnätverk och staden skulle med tiden bli ett viktigt administrativt och kyrkligt centrum.Anundshög kom att förstöras – oklart om det handlar om en maktkamp med Gamla Uppsala eller en kristen vrede. Den äldsta skriftliga hänvisningen till Västerås som biskopsstad sker någon gång mellan cirka 1103 och 1120. Detta är ett betalt samarbete med Västerås stad inför 500-års jubileet av Västerås riksdag 1527.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med arkeologen Andreas Hennius, forskningssamordnare vid Västerås museer. Detta är ett betalt samarbete med Västerås stad inför 500-års jubileet av Västerås riksdag 1527.Relationen mellan Anundshög och det medeltida Västerås är ett tydligt exempel på hur politisk och ekonomisk makt kan flytta och omformas i ett föränderligt landskap. Under järnålderns kulmen var Anundshög ett centralt nav i trakten, men kring 1000-talets slut och 1100-talets början började tyngdpunkten förskjutas mot Svartåns mynning och Västra Aros.Landhöjningen gynnade Västerås mer lättillgängliga hamnläge vid Svartån. Kristnandet skapade samtidigt ett behov av nya administrativa och religiösa strukturer. Västerås blev biskopssäte och domkyrkostad, och därmed etablerades en ny typ av urban auktoritet – annorlunda än den äldre, ättbaserade monumentaliteten vid Anundshög.Anundshög tycks dessutom ha utsatts för omtolkningar i brytningen med kristen medeltid. Trots denna förskjutning tycks Anundshög ha behållit sin roll som tingsplats under lång tid. Medeltida dokument belägger ting på platsen under 1300-talet, vilket antyder att den gamla maktplatsen bevarade en juridisk och symbolisk legitimitet som inte omedelbart kunde ersättas av den framväxande staden.Vid Anundshög reser sig också ett av Västmanlands mest imponerande runstensmonument: Anundshögsstenen, över tre meter hög och rest på 1000-talet. Inskriften lyder: ”Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna.” Stenen fungerar som både vägmarkering och minnesmärke – ett budskap riktat till resenären: se, förstå och minns.Namnet ”Anund” kan ha burit särskild prestige i bygden. Om det syftar på en samtida storman eller lokal makthavare blir runstenen mer än ett gravminne: den blir också en markering av rang, nätverk och tillhörighet. Ändå är Anundshögs kanske mest avslöjande drag dess seglivade funktion som tingsplats. Västerås kunde ta över handel, biskop och administration – men rättens ritualer och landskapets symboliska centrum var trögflyttade. Ting hölls där man ansåg att ting ”alltid” hållits: vid storhögarna, där minnet av ordning och förfäder satt i marken.Samtidigt tog Västerås steg mot att bli tydlig stiftsstad under 1100-talet. Makt började kanaliseras genom kyrkliga och urbana strukturer snarare än genom ätter, gravmonument och processionslandskap – men i skuggan av Anundshög levde den äldre platsens auktoritet vidare.De klassiska årtalen – Lindisfarne 793 och Stamford Bridge 1066 – riskerar att dölja de långsamma processerna bakom det som ofta kallas ”vikingafenomenet”. Forskning betonar i dag brytningen mellan vendeltid och vikingatid och hur mycket av det som syns tydligt under 800-talet byggs upp tidigare, i organisation, kontakter och krigarkultur. Uppsala universitets långsiktiga forskningsprojekt Vikingafenomenet är ett tydligt exempel på hur fokus allt oftare flyttas mot förhistoria och framväxt.Bild: Västerås stads sigill (belagt 1307) med Mariamonogram, troligen ”AM” för Ave Maria, som senare blev kärnan i stadens vapen. Foto: Okänd. Bild ur Bo Annuswer (red.), Västerås: 1000 år i centrum (1990). Licens: ej angiven, via Kulturarv Västmanland.Musik: Medieval World Video Game av Aparat Blue, Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen

Vid Anundshög, utanför Västerås, ligger en av de största gravhögarna i Sverige bredvid fem stora skeppssättningar och en vacker runsten. Denna imponerande fornplats signalerade makt och var en knutpunkt för resande och utbyte – kanske i konkurrens med Gamla Uppsala.Anundshög var ett regionalt maktcentrum under järnåldern, men helt frånvarande i sagor och andra skriftliga källor. Men i någon mening talar högarna ännu till oss och platsen går att ta som underlag för att ifrågasätta att vikingatiden skulle ha startat först år 793. Detta är ett betalt samarbete med Västerås stad inför 500-års jubileet av Västerås riksdag 1527.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med arkeologen Andreas Hennius, forskningssamordnare vid Västerås museer. Detta är ett betalt samarbete med Västerås stad inför 500-års jubileet av Västerås riksdag 1527.Samhället var hierarkiskt under järnåldern. Resurserna var ojämnt fördelade, och vissa grupper hade kapacitet att organisera stora arbetsinsatser och uppföra monument som signalerade makt och kontinuitet. Gravhögar, stenskepp och runstenar var inte bara minnesmärken över döda; de var också uttryck för levandes anspråk på status, tradition och legitimitet.Att sagor och andra skriftliga källor inte tydligare nämner Anundshög betyder inte att platsen var oviktig. Snarare visar den hur fragmentariskt det skriftliga källmaterialet är och hur selektivt minnet av det förflutna blev när det senare skrevs ned. Många betydande platser har helt enkelt inte lämnat tydliga spår i texttraditionen.Anundshögen är en av Sveriges största gravhögar. Uppgifterna varierar något mellan källor, men storleksordningen ligger kring 68 meter i diameter och ungefär 9 meter i höjd. I direkt anslutning finns fem skeppssättningar. De två största är omkring 53 respektive 51 meter långa, och ingen annan svensk fornlämningsmiljö har lika många stora skeppssättningar samlade på ett ställe.Gravhögar och skeppssättningar fyllde flera funktioner. De kunde markera gravar, men de var också offentliga monument som manifesterade släktens eller elitens rang, historia och anspråk på platsen. De knöt de döda till landskapet och gav därmed de levande en möjlighet att framträda som arvtagare till en mäktig förflutenhet.Skeppssättningar förknippas ofta med symbolik kring resa, övergång och status. I ett samhälle där sjöfart, resande och vattenvägar hade stor betydelse blev skeppet också en stark kulturell symbol. När sådana monument placeras bredvid en enorm gravhög förstärks intrycket av att platsen hade funktioner långt utöver det rent begravningsmässiga. De kan ha fungerat i ritualer, offentliga samlingar, minnespraktiker och maktdemonstrationer.Människorna som levde runt Mälaren under denna period tillhörde jordbrukande och boskapshållande samhällen, men deras liv präglades också av handel, hantverk, långväga kontakter och regional maktkamp. Det var inte isolerade bygder, utan socialt och ekonomiskt sammanlänkade miljöer där lokala eliter kunde bygga upp inflytande genom kontroll över jord, människor, kommunikationsleder och religiösa praktiker.Anudshög ligger vid Badelundaåsen som var en naturlig ”landsväg” längs åsens rygg och en viktig färdväg mellan Mälarkusten och skogsbygderna i norr. Här möttes land- och vattenleder, och en hålväg i anslutning till området anses ingå i den medeltida Eriksgatan som passerade platsen.Omslag: Anundshög i Badelunda utanför Västerås, Sveriges största gravhög från järnåldern, med två av de fem skeppssättningarna synliga i förgrunden. Platsen är ett centralt fornlämningsområde som speglar makt och kult under yngre järnålder. Foto: Christer Johansson, CC BY-SA 2.5, via Wikimedia Commons.Musik: Electra To The Baltic Sea Full av Giuseppe Rizzo, Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen

Dubbelmonarkin Österrike-Ungern hade sina rötter i medeltiden. Denna mulitetniska stadsbildning – med nära femtio miljoner invånare och ett lapptäcke av språk, religioner och lojaliteter – slets sönder efter att Österrike-Ungern hamnade på förlorarsidan i första världskriget. Men idag har statsbildningen omprövats av historiker och ses som en föregångare till EU.Den habsburgska ätten hade sedan medeltiden styrt ett allt större rike. Dubbelmonarkin Österrike-Ungern som upprättades 1867 var ett kompromissbygge för att hålla ihop ett mångnationellt område i nationalismens tidevarv. Men när nationalism och industriellt storkrig pressade systemet till bristningsgränsen blev kompromissen både dess styrka – och dess dödsdom.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Leos Müller, professor i historia vid Stockholms universitet om Österrike-Ungerns sammanbrott. Han är aktuell med boken Europas vändpunkter – 1492, 1914, 1989.Huset Habsburg regerade Centraleuropa under 650 år – från Rudolf I som kröntes 1273 till Karl I som avsattes 1918. Genom giftermål lyckades de bygga upp ett rike som sträckte över kontinenter. Det var ett stort och skiftande välde, sammanhållet av dynastin snarare än av språk och nation.Josef II:s (1741-90) reformiver omfattade religionspolitik, utbildning och rättsväsende. Under 1780-talet ökade religionsfriheten för protestanter och grekisk-ortodoxa, och judarnas ställning förbättrades genom särskilda toleransedikt. Han var ingen 1800-talsliberal, men en statsbyggare som menade att staten blev starkare om människor fick större utrymme att verka – inom statens ramar.Nationalismens idéer växte under 1800-talet och fick explosiv kraft revolutionsåret 1848. Upproret slogs ned – med rysk hjälp – men visade att imperiet måste förändras. Kejsare Franz Josef (1830-1916), som tillträdde 1848, drev på modernisering: likhet inför lagen, avskaffande av livegenskapens sista rester, järnvägar och lärosäten. Gründerzeit-epoken gav många av rikets städer en gemensam, igenkännbar stadsbild.Nationalitetskriserna fortsatte, och nederlagen 1859 och 1866 försvagade monarkin. För att behålla Ungern blev kompromissen 1867 nödvändig. Österrike-Ungern skapades då som två rikshalvor i personalunion. De delade utrikespolitik och krigsmakt och hade gemensamma ministerier för detta, liksom ett gemensamt finansministerium för de gemensamma utgifterna – men saknade ett gemensamt parlament och en gemensam regering i modern mening. Eftersom centrala uppgörelser dessutom behövde omförhandlas återkom kriserna med jämna mellanrum.Kompromissen gav ungrarna en särställning utan att ge motsvarande inflytande till rikets övriga folk. I Ungern drevs dessutom en magyariseringspolitik som ökade bitterheten bland minoriteter. I den österrikiska rikshalvan blev politiken mer pluralistisk, men parlamentet tyngdes ofta av blockeringar.När skotten i Sarajevo 1914 tände stormaktskriget ställdes dubbelmonarkin inför industriellt totalkrig. Kriget mot Serbien och hotet från Ryssland blottade svagheter i ledning och resurser, och beroendet av Tyskland växte.Bild: Militärparad genom Prag omkring år 1900, när staden var en del av Kungariket Böhmen inom Österrike-Ungern. Bilden fångar den kejserliga arméns närvaro i det offentliga rummet – en bakgrund till avsnitt om Centraleuropas politik och nationalism vid sekelskiftet. Målning: Emanuel Salomon Friedberg-Mírohorský. Public domain, via Wikimedia Commons.Musik: 1910-talsinspelning av “Gott erhalte, Gott beschütze” (Kaiserhymne), den österrikiska kejsarhymnen som förknippas med Habsburgmonarkin och Österrike-Ungern. Den skrevs 1797 med musik av Joseph Haydn och text av Lorenz Leopold Haschka som en lojalitets- och patriotisk sång till kejsar Frans II. Public domain, via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen

Sommaren 1943 stod östfronten i ett kritiskt läge. Efter Stalingrad var det tyska fälttåget i Sovjetunionen hårt prövat, men ännu inte krossat. Adolf Hitler ville återta initiativet i ett avgörande slag vid Kursk i södra Ryssland som omfattade två miljoner man och nästan 6000 stridsvagnar.Operation Zitadelle blev historiens största planerade pansaroffensiv, där tiotusentals stridsvagnar, tusentals flygplan och miljoner soldater ställdes mot varandra i en strid som skulle avgöra kriget på östfronten. Trots tysk teknisk förmåga och initial framgång stelnade offensiven mot de sovjetiska försvarslinjerna. När dammet lagt sig hade Nazityskland förlorat sin sista realistiska chans till offensiv seger i öst.I denna teaser av avsnitt av Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med militärhistorikern Anders Frankson. Anders Frankson har bland annat skrivit standardverket Slaget om Kursk : historiens största pansarslag (2002) tillsammans med Niklas Zetterling. Frankson är aktuell med Achtung panzer! Stalingrad och Charkov – två slag som förändrade andra världskriget. Vill du höra hela avsnittet blir du medlem på https://historianu.supercast.com/Slaget vid Kursk var inte bara ett nederlag i markstrid för Nazityskland – det var en strategisk kollaps. Efter juli 1943 skulle Tyskland aldrig mer kunna genomföra en större offensiv på östfronten. Initiativet låg nu hos Röda armén, som metodiskt började pressa tyskarna västerut – hela vägen till Berlin.Den 22 juni 1941 inledde Nazityskland invasionen av Sovjetunionen under kodnamnet Operation Barbarossa. Offensiven förde Wehrmacht djupt in på sovjetiskt territorium, men logistiska problem, det ryska vintervädret och hårt motstånd bromsade framryckningen. Slaget vid Stalingrad (augusti 1942–februari 1943) blev en katastrof för tyskarna och visade att kriget i öst inte längre kunde vinnas snabbt.Trots detta planerade Hitler en ny sommarsatsning år 1943. Målet var att slå ut den utbuktning i frontlinjen runt Kursk och därmed omringa stora delar av Röda armén. Operation Zitadelle var resultatet av en kompromiss mellan fältmarskalk Erich von Mansteins mer försiktiga strategi och Hitlers krav på ett kraftfullt offensivt genombrott. Idén var enkel: Armégrupp Nord skulle anfalla söderifrån och Armégrupp Syd norrifrån och därefter mötas öster om Kursk för att sluta en kniptång runt de sovjetiska styrkorna.Men beslutet att fördröja anfallet för att invänta leveranser av nya tyska vapen som Tiger- och Panther-stridsvagnar gav sovjeterna tid att bygga upp ett omfattande försvar i djupet med lager av minor, skyttegravar, flera motståndslinjer och stora reserver.Bildtext: Sovjetiska soldater från Voronezjfronten genomför en motoffensiv bakom T-34-stridsvagnar vid Prochorovka den 12 juli 1943, under slaget vid Kursk. Slaget vid Kursk är känt som ett av historiens största pansarslag och markerade en vändpunkt på östfronten under andra världskriget. Prochorovka blev särskilt beryktat för de intensiva striderna mellan sovjetiska och tyska pansarförband. Bild: Mil.ru Wikipedia / CC BY 4.0Musik: Red Army 25th Anniversary Song framförs av Röda arméns kör under ledning av A. V. Alexandrov. Sången är ett exempel på patriotisk sovjetisk musik under andra världskriget, där Röda arméns kör spelade en viktig roll i att höja moralen. Kompositören Alexandrov är även känd för att ha skrivit Sovjetunionens nationalsång. Skivan (katalognummer 3005-B, matrisnummer ST-103) spelades in i Sovjetunionen 1943 och digitaliserades av George Blood, L.P. Källhänvisning: Internet Archive, public domain – ingen känd upphovsrätt gäller.

Världen var bara minuter från utplåning i november 1983. De sovjetiska ledarna fruktade att Natoövningen Able Archer 83 var förspelet till en kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Många historiker ser händelsen som en av de farligaste kärnvapenkriserna under kalla kriget – i en tid då misstänksamheten mellan blocken var närmast total.Efter ett årtionde av avspänning blev det kalla kriget allt hetare när Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979. Temperaturen steg ytterligare när Ronald Reagan blev president i USA och 1983 beskrev Sovjetunionen som ”ondskans imperium”.I avsnitt 127 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Olle Larsson, som har skrivit en rad historieböcker och nu arbetar på en bok om 1980-talet.Redan under andra världskriget var slitningarna mellan västmakterna och Sovjetunionen stora – trots alliansen mot Nazityskland. Efter krigsslutet blev brytningen total och det stod klart att världen delats in i ett västligt kapitalistiskt block och ett östligt kommunistiskt block. Kalla kriget var ett faktum.Kapprustningen med kärnvapen mellan väst och öst gjorde det möjligt att utplåna jorden flera gånger om. När den amerikanske presidenten Ronald Reagan dessutom lanserade tanken att det skulle kunna gå att skydda sig mot kärnvapen, skakade det den ömtåliga balansen i avskräckningen. Det blev inte bättre av att det åldrande sovjetiska ledarskapet bar på egna erfarenheter av Nazitysklands utrotningskrig i Sovjetunionen. De väntade sig ständigt det värsta från väst.Bild: Amerikanska M113-bandvagnar rullar genom Stockhausen i Hessen under Natoövningen REFORGER 1983, en del av USA:s snabba förstärkningsplaner för Västtyskland under kalla kriget. Foto: SSGT Jim Pearson. Public domain, via Wikimedia Commons.Musik: Darkness closing av Jon Purdey, Storyblocks Audio.