HakeliusPopova

Ska man skämmas om man inte har julklappar? Woke kommer till SSAB. Julgnället: stress, ensamhet och nu musiktortyr för handelsanställda. Susanna har sett Riddaren på Strandvägen och predikar för predikanterna. Måste Ulf Kristersson knäppa kavajen? Boris Johnson gjorde det inte. Rolf Lassgård som Thorbjörn Fälldin verkar lovande. Men vad är det med folkpartister med personlighetsbrist? Ola Ullsten och Erik Ullenhag nämns vid namn. Finns svenska excentriker - tipsa oss. Om ni behöver sådana får ni instruktioner för att slippa reklamen i vår podd. Vi såg The Room Next Door av Almodóvar med Tilda Swinton och Julianne Moore på Borrby Bio. På Bio Fågel blå visar de Die Hard som julfilm. Vi ger våra favoriter: Miracle on 34th street och It's a Wonderful Life. Men vi såg Spirited med Will Ferrell och skrattade. Love Actually, den bästa av dåliga julfilmer kan man också se. I alla fall en gång om året. Men vad ska man läsa? Julevangeliet, kanske. Och Dickens, förstås. Men det är trots allt Jesus som är den största julinfluencern genom tiderna. Fast hur är det med merchen?

Prinsessan Birgitta har gått bort, vi minns hennes romans med Sven Tumba, men också Mona Tumba, född Nessim, och mattaffären som försvann. Royal Roger har kommit med en självbiografi, "Eljest", sm är värd att läsa. Läst men inte förstått blir det lätt om man försöker hänga med i vad som faktiskt hänt på Lantmäteriet. Vad blev det av de pålitliga tjänstemännen? Expressen försöker hänga i Centerspåret, men det går sådär. Det gör det också i frågan om styckmordet på Catrine da Costa, där Expressen bad per Lindberg att skriva, men sedan inte publicerade, eftersom Lindberg kände sig tvungen att granska även Expressen. Joe Bidens korrupta benådning av sin son bådar inte gott för förtroendet för det amerikanska rättssystemet, men likheterna mellan amerikanska presidenters benådningar och brittiska ordensförläningar börjar bli allt tydligare. På Göteborgs Universitet firar wokehyckleriet triumfer. Vissa ska hindras från att tala, andra ska få tåga runt med palestinska flaggor och bygga läger var helst de vill. Allt tal om att man måste lämna X handlar till stor del om att vänstern saknar sin åsiktskorridor. Susanna har läst David Baddiels Judar räknas inte och hon rekommenderar den, särskilt resonemanget om att antisemitismen bygger på att judar både har låg och hög status. Eli Göndör har varit inne på samma spå i Fokus. Och så den nya julkalendern, som verkar plocka upp hela iden om samer ur ett postkolonialt perspektiv, inklusive en liten Gretafigur. Men saken är ju den att mycket av det som beskrivs som samiska problem är allmänmänskliga problem.

Susanna har fått nog av den estetiska fattiglappsjulen. Sjuttiotalet ringde och fick tydligen komma tillbaka. Själva har vi superhjältegran i år. Vi har ett inte ens femårigt barnbarn som redan gått från Crazy frog till Kiss i sin musikutveckling, så vi hyser gott hopp. Vad hände egentligen när Miljöpartiets Elin Söderberg gick på efterfest? Oavsett vad borde Miljöpartiet kunna klara av det utan töntiga jättegester. Hur ska ett parti som inte kan hantera lite efterfestkladd kunna lösa Sveriges problem? SD droppar Karl XII i sin festinbjudan. Måste de vara så urbota gymnasiala i sin nationalism? Hela diskussionen om angiverilagen visar hur ogenomtänkt det är. En konservativ ger sig inte in och rotar i det civila samhällets professionella lojalitetsstrukturer, som om staten alltid hade försteg. SD är helt enkelt konservativa fjortisar. Grow up! Men kul med Tommy Iseskog, ännu en gammal räv som visar var skåpet ska stå. Tänk om gamla alltid haft rätt när de sagt att ungdomen är förtappad. Expressen klarar inte av att formulera det tidningen vill uttrycka. Hur länge dröjer det innan vi slutar att förstå ändå? Amerikanska Ivy League-universitet spottar numera ut studenter som arbetsgivare inte vill ha. De lär sig bara dumheter. Vi minns Frank Johnson, redaktör på Spectator före Boris Johnson, som önskade att han hade kunnat läsa klassiker på universitet, men inte fick chansen. Det som behövs, säger Susanna som läst en intressant artikel om saken, är mer "swagger" — dvs lite skrävlande och självförtroende — i journalistiken. Johan minns hur Tom Wolfe fick en packe sedlar i näven och fria tyglar, när han skrev sina första stora reportage. Bra journalistik kostar, minns det om du är konsument. Vi har sett The Blitz och är inte så imponerande. Det gäller inte just den filmen, men den "färgblinda rollbesättningen" de håller på med i Storbritannien nu blir löjlig. Dels går den bara åt ena hållet — de skulle aldrig låte en vit skådis spela Martin Luther King jr — dels är den precis motsatsen till färgblind, den är tvärtom helt fixerad vid färg.

Det är för mörkt och vi förbannar våra förfäder som följde inlandsisen. Vi förbannar också alla dessa lyxmärken som bara blir löjligare och löjligare, med vakter och sammetsrep för att hålla kunder ute. Det är väl, som så mycket annat, kinesernas fel. Och så Centern, då, som tror att de har problem med partiledaren, men det är ju bara förnamnet. Det stora problemet är partiet. Och politiken. Och strategin. Och allt annat. Att byta ledare ändrar inte det. Är det pinsamt eller uppmuntrande att sossarna kan vända på en femöring i sitt nya partiprogram? Vi är lite oense där. Om hur de som bestämmer i Storbritannien — Born to rule — slutat vara exentriska och vill vara "normala". Medelklassen dödar allt. Blitz av Steve McQueen på Apple+: antagligen värd att se och temat påminner Johan om Goodnight Mr Tom med John Thaw. Vi har sett om Notting Hill — den var inte som Susanna mindes den — och Brassed off, med en ung Ewan McGregor. Det är gulligt med unga reportrar som tycker att det är upprörande att riksdagsledamöter plagierar text i sina motioner. Vi talar om språket och om hur mycket i tidningarna som nu är ett slags freakshow: denna vecka den 58-åriga tolvbarnsmamman som åkte till Kina för att få behålla livmodern. Kan det vara så att den nya generationen saknar humor och därför inte ser det som är bisarrt. Och, hörrni, kom till julbasaren på Gösta Werner-museet i Simrishamn: fyra helger fram till jul med början den 29 november. Ni kan tjacka allt möjligt, men framför allt våra böcker.

Kan man börja någon annanstans än i jämställdhetsministerns bananfobi? Den verkar fånga alla, men svenskar (Johan undantagen) är så fina i kanten att de undviker de uppenbara freudianska poängerna. Varför blir detta en allvarlig sak, snarare än en kul idioti? Kanske för att det känns skönt när allvarligare saker är för allvarliga. Susanna minns när hon åkte hiss i FN-skrapan och fick lära sig hur hundar på Manhattan kissar inne. Och sedan brakar det lös med Trump: vi minns vår kompis som satt på Harry Ciprianis i New York några dagar före valet 2016 och hörde Melania Trump säga hur skönt det skulle bli närvalet var över och familjen kunde gå tillbaka till det vanliga livet igen. Den gången räknade nog inte ens Trump med att vinna, men det gjorde han den här gången och nu börjar han göra tokutnämningar. Det är som Bart Simpson brukar säga: Eat my shorts! Problemet med att utnämna tokskallar och undermeriterade är att problemet kommer tillbaka till chefen, dvs Trump. Vi har sett The Apprentice, som är en riktigt bra film om Trump och där skildringen av den djupt obehaglige Roy Cohn, Trumps mentor, är något extra. Vill man veta mer om Cohn kan man se dokumentären Bully, Coward, Victim. Vår vän Roger Lundgren har kommit med sin självbiografi med titeln Eljest, en utmärkt titel om man har kommit ut som gay i Norrland. Roger blev offer för en överfallsvåldtäkt häromåret, vilket får oss att gå loss på rättssystemets hantering av "Nytorgsmannen" och sedan följer en lång tirad om rättsystemet i stort. Det finns saker att tala om, kära jurister. Vi återkommer till Jean-Claude Arnault och feghetskulturen kring honom. Och så ser vi hur tillgångsinflationen inte bara gäller bostäder, utan nu även omfattar soffor och biffar. Men vi har hört ungdomar som talar om "radio", snarare än "podd". Kanske ett gott tecken.

Vi plågas av sega förkylningar, men tuffar på ändå. De amerikanska kvinnor som nu säger att de ska sexstrejka för att straffa Donald Trumps väljare ser misstänkt ofta ut som liberala flator. Det verkar finnas en logisk lucka här. En ny film, Club Zero, tar kropps- och matfixeringen ännu ett steg. Vi har varit i Uppåkra utanför Staffanstorp och fått gräva i norra Europas rikaste fornlämning. Johan fann en ovanlig glaspärla. Miljardärer hör upp! Om ni har några kronor över, hjäip Uppåkrastiftelsen att få fart på utgrävningarna, bara två promille är grävt så långt. Anders Borg försöker svara på frågan vart vi är på väg. Public service är tokiga som vanligt. DN:s Trumpångest nådde termosfäriska höjder i torsdagens tidning. Nu handlar journalistik bara om att skribenterna offentligt bearbetar sin ångest, inte om att förklara och förstå. Vi gar varit på Nationalmuseums romantikutställning, som vi gillade, och ser paralleller till vår egen tid. Donald Trump är förresten vår tids Molly Bloom ur James Joyces Odysseus — betyder det att han är modernist? Och vi tampas med råkorna.

Det är jobbigt att se på film när man blivit så gammal att alla liknar någon annan. Så snart en skådis visar sig börjar man fundera på vilken bekant han eller hon liknar. Det är ett evinnerligt tjat om skatten på plastpåsar som tas bort. Hur intressant är det egentligen? Och så På Spåret, förstås, som pågått i trettio år, verkar det som. Nu görs allvarliga intervjuer med tidigare deltagare om hur de upplever sin erfarenhet. Amerikanska valet gör folk galna. Ingen sida klarar längre av att göra en rimlig, kall analys, utan förutsätter att all information de ogillar är manipulerad eller falsk. Amerikansk politik är fortfarande intressant, men snart är den bara uthärdlig utan amerikanerna. Hugo Rehnberg har nog rätt: livet kommer att fortsätta. Erik Hörstadius skriver i samma anda. Det är enastående nedslående att det vanligaste sättet att beskriva sig bland unga är "träningsmänniska". Särskilt som de tränar och är besatta av vad de äter och sedan ändå — eller snarare just därför — får ångest och psykiska besvär. Kunde de inte ha ångest av att inte ha läst Dante istället? The Cures nya skiva blir hyllad: kul när ett band kan göra comeback som sig själv, och låta som sig själv, utan att vara nostalgisk. Det är underbart att Stig Strömholm fortfarande skriver Under streckjet i SvD, den här gången om kravatten. Vad ska vi ta oss till när han slutar? Och så slår vi ett slag för klassuppsättningar av kulvapen, avskaffandet av nämndemannasystemet, som just lett till ett politiskt motiverat frikännande av klimataktivisten Magnuz Engardt, att det någon gång blir ordning på den svenska vården och mindre snack om vädret.

Vi börjar på krogen med Hasse Aro — lugn och sans, inga excesser — och går vidare till veckans ryggradslösa dumpning: SVT:s Eva Beckman kastar Stina Wollter överbord. Fattar man idiotbeslut kan man inte kosta på sig att stå för dem. Hur är det med hets mot folkgrupp: bra med skärpning, eller en tveksam idé från början? Vi enas om att vara oense. Och så alla tips på bra musikfilmer: Commitments, Dig!, The Heart is a Drum, Stop Making Sense, Made of Stone, I'm not There och så vidare. Johan bidrar också: CBGB:s, The Last Waltz, Quadrophenia, Control och 24 hour party people. Vi ser på Disclaimer med Cate Blanchett och anar en trend: den onda vita (blonda?) kvinnan. Är Blanchett på väg att bli typecastad? Hon gjorde ju nyligen Tár, en annan elak, vit kvinna. Det är "Karen"-trenden i snygg förpackning. Unga beskriver sig som "träningsmänniskor" och säger samtidigt att de mår riktigt dåligt. Susanna är inte förvånad. Kan det vara ett kulturellt steg tillbaka till barndomen: bara de mest basala behoven gäller. Vänsterpartiet splittras. Svettigt för Nooshi, men ingen överraskning, direkt. Karin Pettersson inför plusbetyg på Aftonbladets kultursida. Hur många bryr sig? Och vi följer kung Charles III på sin resa i samväldet.