En oväntad historia

Tidigt på morgonen den 5 september 1972 tog sig beväpnade terrorister in i OS-byn i München. Männen tillhörde den palestinska terrororganisationen Svarta september. Beväpnade med k-pistar och handgranater tog de sig till den byggnad där deltagarna från Israel var förlagda. Målet med aktionen var att tvinga de israeliska och tyska myndigheterna att frige 234 fängslade palestinier samt två medlemmar av den västtyska terroristgruppen Röda Arméfraktionen, nämligen Ulrike Meinhof och Andreas Baader. Det som började som ett gisslandrama skulle komma att urarta i ett veritabelt blodbad.I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om de blodiga händelser som utspelade sig i samband med den olympiad som var tänkt att gå till historien som ”fredens och glädjens spel”. Vilka var Svarta september? Varför uppstod en militant radikal vänster i Västtyskland i slutet av 1960-talet och vilka kopplingar fanns det mellan de palestinska och de västtyska terroristerna?De israeliska myndigheterna vägrade gå med på kraven från Svarta september, medan tyskarna valde att förhandla. Dramat fick sin dramatiska upplösning på militärflygplatsen Fürstenfeldbruck utanför München, dit terroristerna och deras gisslan flugits i helikopter.Den tyska polisens försök att nedkämpa palestinierna misslyckades och samtliga i gisslan dog, liksom de flesta terroristerna. På premiärminister Golda Meirs order genomförde den israeliska underrättelsetjänsten ”Operation Guds hämnd” som i korthet gick ut på att likvidera samtliga medlemmar av Svarta september. I Västtyskland skapades en anti-terroriststyrka, GSG-9, som specialtränades för att kunna lösa situationer liknande den vid München – OS 1972. Något liknande skulle aldrig få hända igen.Bild: En medlem av terrorgruppen Svarta September visar sig på balkongen där terroristerna höll israeliska idrottsmän som gisslan under OS i München 1972.Detta är en repris.Lyssna också på Baader-Meinhof-ligan – från studentprotester till dödskult.

Herrperukens historia sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden, men guldåldern för denna kontroversiella modeaccessoar var de cirka 150 åren mellan 1600-talets mitt och den franska revolutionen.En första blomstringsfas kan emellertid skönjas redan i början av 1600-talet, då den franske kungen Ludvig XIII började att använda konstgjort hår för att skyla sin glesnande hjässa. Men det var först under Ludvig XIV som herrperuken bet sig fast och blev en oundgänglig statussymbol för män med ambitioner, inte bara inom den franska aristokratin, utan i snart sagt hela Europa – inklusive det karolinska Sverige.I detta avsnitt av podden En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om den långhåriga herrperukens uppgång och fall. De försöker utreda hur trenden började och sköt fart, och följer perukmodet till det bittra slutet. Dödsstöten var den franska revolutionen, då herrperuken förvandlades till en förhatlig symbol för aristokratisk lyx och dekadens under den gamla regimens tid. Det var Ludvig XIV:s ungdomliga hårprakt som var förebilden för de så kallade ”allongeperukerna”: väldiga hårmanar, svallande som lejonmanar, vilka dominerade herrmodet inom den europeiska samhällseliten under Frankrikes ”grand siècle”. Efter solkungens död 1715 blev perukerna mindre och vitpudrade, med en karakteristisk hårfläta kallad stångpiska i nacken.Detta är en repris.Litteraturtips:Andreas Marklund: Ludvig XIV. En biografi. Historiska Media, 2022.Claire Barrett: Shaved Heads and Syphilis. A Brief History of Wigs. Historynet, 2020.

Överstelöjtnant Stanislaw Petrov satt framför en övervakningsskärm i de sovjetiska kärnvapenstyrkornas högkvarter utanför Moskva natten mellan den 25 och 26 september 1983. Plötsligt började en siren tjuta och en textremsa på skärmen meddelade att kärnvapen avfyrats från amerikanskt territorium.Petrov visste vilka hans order var men trots detta tvekade han att trycka på den knapp som skulle sätta i gång den beslutskedja som skulle leda till en sovjetisk vedergällningsattack. Det var något som inte stämde. Hans tvekan räddade världen undan en katastrof.I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om det farliga 1983. Varför blev detta år så farligt? Vilka händelser var det som orsakade de starka spänningarna mellan supermakterna och vad var det egentligen som hände natten mellan den 25 och 26 september? Läs gärna mer i Olle Larssons bok Det dramatiska 1980-talet.1983 var ett mycket farligt år, kanske ett av det farligaste under hela kalla kriget. Efter en mer än tjugo år lång avspänningsperiod tog det kalla kriget fart på nytt i slutet av 1970-talet. Det tidiga 1980-talet präglades av kapprustning och en hård retorik från de styrande i Moskva och Washington och den ömsesidiga misstron var monumental mellan Jurij Andropov i Kreml och Ronald Reagan i Vita huset. 1983 inträffade en rad händelser som mycket väl kunde ha kastat in världen i ett globalt kärnvapenkrig. Vid ett tillfälle var den nukleära mardrömmen bara en knapptryckning bort.Lyssna också på Able Archer – när världen var minuter från kärnvapen-utplåningBild: Ett svampmoln från det första sovjetiska testet av en luftsläppt atombomb från 1951. Wikipadia, Public domain.

Ponnyexpressen hade förmodligen de snabbaste ryttarna i vilda västern. De unga och dödsföraktande kurirerna som red med posten för den legendariska ponnyexpressen skulle vara magra, seniga och oförskräckta, villiga att ”riskera livet varje dag”. Helst ville kurirfirman anställa ”orphans” – föräldralösa ynglingar – på grund av de många farorna på vägen. Ponnyexpressen var en transkontinental postförbindelse som band ihop USA:s öst- och västkust. Den sträckte sig över 300 mil, från Saint Joseph i Missouri – där det fanns telegrafförbindelse med Washington och städerna på den tätbefolkade östkusten – till Sacramento i Kalifornien. Från Sacramento gick posten vidare med hjulångare till San Francisco, som var ruttens västliga slutdestination.  I detta avsnitt av podden En oväntad historia samtalar historikerna Andreas Marklund och Olle Larsson om ponnyexpressens lika dramatiska som flyktiga historia. Hur var systemet uppbyggt och vad var hemligheten bakom de högsta hastigheterna? Varför gick ponnyexpressen i graven efter bara 18 månader – och varför har denna parentes i postväsendets historia blivit en så viktig del av amerikansk populärkultur och mentalitet?Då ponnyexpressen upprättades 1860 var den det snabbaste sättet att få fram nyheter och andra brådskande meddelanden från ena änden av USA till den andra. Det tog ungefär tio veckor om man använde sig av diligens eller ångbåt. Med ponnyexpressens ryttare – som red i sporrsträck över de väldiga vidderna – reducerades leveranstiden till tio dagar. Hastighetsrekordet var en högprioriterad leverans som kurirerna lyckades få fram på exakt 7 dagar och 17 timmar. Innehållet var ingenting mindre än Abraham Lincolns invigningstal som USA:s sextonde president.Litteraturtips:Nancy Pope: “The Story of the Pony Express”. Enroute/ Smithsonian National Postal Museum, 1992.Olle Bergman: Vilda västern. Myt och verklighet. Historiska Media, 2021.

Den 20 juli 1944 flög översten Claus Schenk von Stauffenberg från Berlin till Rastenburg i Ostpreussen för att mörda Adolf Hitler. Planen var att spränga Führern och hans närmaste män luften i samband med ett möte i Hitlers högkvarter Varglyan.De sammansvurna ville visa de allierade att inte alla stödde nazistregimen. För att Tyskland skulle kunna räddas var det nödvändigt att Hitler och nazismen försvann. En plan, Operations Valkyria, skulle sättas i verket och därefter skulle en ny tysk regering skapas som skulle inleda fredssamtal med de allierade. Attentatet misslyckades emellertid, Hitler överlevde och nazisterna kunde fortsätta styra Tyskland ännu en tid.I dagens samtal av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om överste Stauffenberg och 20 juli-kuppen. Hur starkt var motståndet mot Hitler och nazismen i Tyskland? Varför misslyckades 20 juli-kuppen och vad skulle ha hänt om operation Valkyria lyckats?Det var mycket små marginaler som gjorde att kuppförsöket misslyckades. Om Stauffenberg apterat två bomber i stället för en och om sammanträdet den dagen ägt rum i en bunker och inte i en träbyggnad hade Hitler sannolikt dött. Detsamma gäller om portföljen med bomben placerats på en annan plats under bordet. Det fanns med andra ord goda förutsättningar för att 20 julikuppen skulle ha kunnat lyckats och historien tagit en annan vändning.Bild: Stauffenberg syns till vänster om Hitler vid ett besök i Varglyan. Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Tredje rikets uppkomst.

Alexander den store är en av historiens mest spännande gestalter. Han var en skicklig fältherre som lyckades bygga upp ett enormt välde som sträckte sig från Adriatiska havet i väster till Indien i öster.Alexander var alltså inte bara kung i Makedonien utan också farao i Egypten och härskare över Persien och Asien. Historien om Alexander den store är en fascinerande historia om släktband, intriger, fälttåg och erövringar.I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om Alexander den stores liv och död. Hur bar han sig åt för att skapa sitt stora välde och hur trovärdiga är egentligen de olika förklaringarna till hans död?Men inte bara Alexanders liv utan även hans död har fascinerat eftervärlden. År 323 f.Kr befann sig den då 33-årige kungen i Babylon. Järtecknen hade varslat om att olyckor stod för dörren och efter ett rejält dryckeslag insjuknade Alexander i frossa och feber. Några dagar senare var han så svag att han knappt förmådde lyfta sin högra hand för att hälsa de krigare som defilerade förbi hans bädd och kort därefter vad han död. Hans hädanfärd har omgivits av många myter och ännu tvistar de lärde om vad det egentligen var som orsakade Alexander den stores död. Söp han ihjäl sig? Dog han i malaria eller blev han rent av förgiftad av sina fiender?Alexander föddes den 20 juli år 356 f. Kr i kungapalatset i Makedoniens huvudstad Pella. Det var för övrigt samma natt som Herostratos satte eld på Artemistemplet i Efesos, ett av antikens sju underverk. Hans mor var den nittonåriga drottningen Olympia och fadern var kung Filip II av Makedonien – en skicklig krigare, full av ärr efter alla drabbningar och med bara ett öga. Redan som liten fick sonen höra att han var speciell och att han kunde räkna sina anor från hjälten Akilles på sin mors sida och från Zeus son Hercules på fädernet.Alexander fick undervisning av de bästa lärare som kunde uppbringas. En av dem var Aristoteles som tränade sin unge adept i kritiskt tänkande. Men han fick inte bara klassisk utbildning utan undervisades också i krigets konst, vilket gjorde honom muskulös och vältränad. Kung Filip var stolt över sin son och utnämnde honom som sextonåring till riksföreståndare. Sin första stridserfarenhet fick han som artonåring då han var delaktig i krossande av ett uppror bland de grekiska stadsstaterna med Aten i spetsen.Detta är en repris.Lyssna också på Hopliten och klassisk grekisk krigsföring före vår tidräkning.Bild: Alexander den store vid slaget vid Issus, mosaik frånPompeji, okänd konstnär från 100 fvt, Museo Archeologico Nazionale i Neapel, Wikipedia, Public Domain 

Dreyfusaffären tog sin början i september 1894 då den franska underrättelsetjänsten lyckades komma över ett komprometterande brev till den tyska militärattachén i Paris. Det alarmerande fyndet – som bökades fram ur en papperskorg på den tyska ambassaden – blev startskottet till ett dramatiskt spiondrama som fick Frankrike att skaka i sina grundvalar.Spåren ansågs peka mot Alfred Dreyfus: en fransk artillerikapten med goda vitsord och lysande framtidsutsikter. Efter en summarisk rättegång skickades han till den bistra Djävulsön, där han gömdes undan i ett specialkonstruerat enmansfängelse.I detta avsnitt av podden En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om hur det gick till då några hopknycklade pappersrester från en tysk papperskorg utvecklades till ett av världshistoriens grövsta justitiemord – och till en politisk skandal, som än i våra dagar kastar skuggor över det franska samhället. Fokus vilar på det tekniska bevismaterialet och underrättelsetjänstens jakt på den tyska spionen. Varför trodde man först att det var Alfred Dreyfus – och vem var egentligen den verklige spionen?Dreyfus-affären – eller L’Affaire Dreyfus som det heter på originalspråk – var ingalunda världshistoriens första ”affär”, men den har beskrivits som historiens första moderna affär, inte minst på grund av den väldigt aktiva roll som spelades av moderna massmedier. Och här talar vi naturligtvis om den moderna dags-, kvälls- och veckopressen – vilken växte fram i slutet av 1800-talet och till skillnad från äldre tidningar verkligen riktade sig till massorna, och såg det kommersiella värdet i politiska affärer, societetsskandaler och andra dramatiska historier som avslöjade systemets svagheter och elitens galenskaper.På den tyska ambassaden i Paris arbetar en medelålders städtant vid namn Marié Bastian, som i vissa, ytterst begränsade kretsar också är känd under kodnamnet Agent Auguste. Hon arbetar nämligen för den franska militära underrättelsetjänsten och hennes inte alldeles ofarliga uppdrag består i att tömma papperskorgarna på den tyska ambassaden – och därpå leverera innehållet till sin kontaktperson vid underrättelsetjänsten. Det gjorde hon en gång i månaden, i form av en säck fylld med mer eller mindre sönderrivna pappersark.Och i september 1894 lämnade hon in de hopskrynklande pappersbitar som satte i gång hela Dreyfusaffären – ett brevutkast som var rivet i sex delar och hade grävts fram ur den tyske militärattachén Maximilian von Schwartzkoppens papperskorg. Då man pusslade ihop brevet såg man att det var ett slags förteckning över hemligstämplade dokument – från den franska krigsmakten – som någon enkelt erbjöd sig att sälja till den tyske militärattachén. Det stod, på franska, att ”jag erbjuder mig härmed att översända monsieur några intressanta underrättelser”, därpå listades det bland annat upp ”en beskrivning av den hydrauliska rekyldämparen på 120 mm-kanonen”, en eldgivningsmanual för fältartilleriet och franska invasionsplaner gällande öriket Madagaskar utanför Afrikas östkust.Detta är en reprisLyssna också på Stig Wennerström: Storspionen som uppfann sig själv.Bild: Degraderingen av Alfred Dreyfus av Henri Meyer, Gallica Digital Library, Public Domain, Wikipedia.Litteraturtips:Andreas Marklund: Dreyfusaffären. Historiens största rättsskandal. Lund: Historiska Media, 2022.

Sveriges kristnande är en av de mest omvälvande händelser som ägt rum i den svenska historien. Generationer av svenskar har fått lära sig att det var den tyske benediktinmunken Ansgar som förde kristendomen till landet i samband med sitt första besök i staden Birka på Björkö i Mälaren år 829/830. Men när börjande egentligen kristnandet av Sverige och hur fick man befolkningen att byta religion?I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om hur det gick till när Sverige kristnandes. Modern forskning har visat att kristnandeprocessen inleddes betydligt tidigare än vad man tidigare trott och att handel och krig var betydligt viktigare än mission för svenskarnas första möten med den nya religionen.Runstenar berättar om människor som besökt fjärran länder och helgonlegender beskriver hur fromma missionärer offrade sina liv när de försökte sprida det kristna budskapet i hedniska trakter. I Frans G Bengtssons roman Röde Orm finns en skildring av hur folket i Göinge fångade präster som de sedan förde över gränsen till Småland där de sålde dem i utbyte mot oxar och bäverskinn. Men hur var det egentligen? Ska mötet mellan de olika religionerna beskrivas i termer av konfrontation eller samexistens och varför har arkeologer påträffat brända ben under golvet i koret på Frösö kyrka?Detta är en repris.Ansgar har fått epitetet Nordens apostel. Han var munk, missionär och biskop och hade en koppling till Hamburg-Bremenstiftet. Norden låg under detta stift. Hans liv har skildrats av hans lärjunge och efterträdare Rimbert i legenden Vita Ansgari. År 829/830 kom han till staden Birka på Björkö i Mälaren tillsammans med munken Wittmar och här grundade de en församling. Han stannade i Birka några år och förkunnade det kristna budskapet. Bland åhörarna fanns sveakungen Björn men Ansgars missionsframgångar var sannolikt ganska blygsamma.Efter att ha återvänt till Hamburg utsågs han till ärkebiskop några år senare. Han återvände till Birka i början av 850-talet och då fanns inte längre den församling som han skapat två decennier tidigare utan den fick återupprättas. Ansgars mission nådde inte särskilt många människor och var inte heller speciellt framgångsrik.Anledningen till att han blivit den som kommit att förknippas med kristnandet av Sverige är att han är den första missionär som vi känner till namnet på, vilket i sin tur berodde på att tyskarna var duktiga på att dokumentera sin verksamhet i Norden. Det kan således ha funnits andra men dessa har i så fall inte lämnat några spår efter sig.Lyssna också på De mytiska finska korstågen eller hur Finland blev Sverige.Läs mer om Sveriges kristnade hos tidskriften Signum.Bild: Ansgar förkunnar kristendomen. Andra förslaget till väggmålning i Nationalmuseums övre trapphall av Gustaf Cederström, Digitalmuseum; Nationalmuseet, Public Domain.