Efterlevandepodden

Karolina är bara tolv år när hon inte orkar leva mer. Den 17 november 2021 avviker Karolina från gympalektionen, lämnar klass 7A för gott och tar sitt liv i en skogsdunge nära sitt hem. I sitt avskedsbrev berättar Karolina att orsaken till att hon tänker ta sitt liv är skolan. Karolina var begåvad och hade lätt för sig, men skolan var en utmaning och hon var ofta slutkörd. Hon kände sig inte sedd och självkänslan krympte.Redan som 10 åring berättade Karolina för de vuxna i skolan att hon inte orkade mer – skolans lösning blev att låta Karolina sitta i korridoren och plugga och att ge henne hörselkåpor. I det här avsnittet berättar mamma Desirée om hur livet var för Karolina, om deras gemensamma kamp för att Karolina skulle få en fungerande skolgång.2024 var det 16 barn under 15 år som tog sina liv i Sverige.Uppmuntrar till att läsa boken: Flickan i korridoren – av Ellinor Torp – om Karolina.

När någon närstående har tagit sitt liv förvandlas tillvaron plötsligt till ett enda stort kaos. Mitt i detta finns kanske också barn som behöver omsorg och svar på sina frågor. Hur hanterar man situationen och vad ska man säga till dem? I det här avsnittet ligger fokus på barns sorg. Jag talar med Björn och Helena, psykoterapeut respektive psykolog på Ericastiftelsen. Vi fokuserar samtalet kring hur man bäst kan bemöta barn i sorg som anhörig, men även hur andra i barnens omgivning – såsom förskola, skola, vänner eller närstående – kan vara ett viktigt stöd.Vi tar upp frågor som:Hur pratar man med barn om att någon har tagit sitt liv?Hur mycket ska man säga – vad ska man säga och finns det något man bör undvika?Ska vi ens prata om döden med barnen, eller skrämmer vi dem bara i onödan?Man brukar säga att barns sorg är randig – men vad menas med det?De delar med sig av sin kunskap och erfarenhet, ger kloka svar på många av de frågor som plötsligt utgör en skrämmande verklighet för så många efterlevande, och kommer med viktiga, handfasta råd.

Pia och Satu hade varit tillsammans i 30 år och skulle fira sin årsdag med fin middag på restaurang. De hade beställt nya vigselringar och såg fram emot den kommande helgen. *Allt var som vanligt berättar Pia, och jag var så lycklig för oss och att vi kommit så långt i vårt förhållande så vi skulle fira hela 30 år tillsammans.Helgen innan vår årsdag reste jag till Åland med några kompisar men Satu valde att vara hemma och skulle jobba under helgen. Det var ingenting som stack ut eller som var annorlunda, allt var verkligen som vanligt men när jag ringde Satu så svarade hon inte...Vill ni komma i kontakt med Pia så går det bra att maila till: slutpatystnaden@gmail.com

Natten till den 10 juni i 2024 fick Sara ett telefonsamtal som totalt förändrade livet för henne och familjen. Hennes son, Elias, hade tagit sitt liv. Han sköt sig med sitt jaktvapen hemma i sin säng. .Elias hade ingen kontakt med psykvården, men i kroppen fanns 3 promille alkohol, samtalen med beroende kliniken hade aldrig riktigt hjälpt honom. Något år tidigare hade han fått en ADHD-diagnos, men biverkningarna från medicinen gjorde att han valde att inte medicinera. ”Den kombinationen var inte bra och kanske hade det aldrig hänt om han tagit sin medicin säger hans mamma Sara.Vi pratar om kampen med att hantera Elias ADHD, om hans missbruk, om den bottenlösa sorgen som följde, om samhällsstödet som lyste med sin frånvaro och om tystnaden som blev.'Från dödsbeskedet till idag har jag själv behövt söka hjälp, både till barnen och till mig själv. Det är så bedrövligt att man inte tror det är sant.' säger Sara.Elias skulle fylla 20 år, månaden efter sin död.

Jag har träffat polisen Reine Berglund, vi pratar om allt - högt och lågt. Bland annat om frågor som ofta väcks hos efterlevande, men sällan diskuteras öppet, till exempel, - utreds alla dödsfall som brott? och varför skickas kroppen, efter ett suicid, till rättsmedicin? Och hur ser polisens arbete egentligen ut vid den här typen av händelser? Och hur mäktar man med att lämna dödsbud till anhöriga?Reine berättar också om den psykiska ohälsan bland kriminella – och om svårigheterna att de inte får hjälp i tid fast man redan på förskolan kan se vilka barn som är i riskzonen. Vi pratar också om att blåljuspersonal är en riskgrupp för att själva utveckla psykisk ohälsa och begå självmord och Reine delar med sig om sin egen resa med ohälsa och självmordstankar, och om hur hans arbetsgivare, Polisen agerade när han blev fråntagen sitt tjänstevapen och ombads att gå i terapi.Ett starkt och viktigt samtal om sorg, ansvar och psykisk ohälsa. Om hur Polisen hanterar självmordsnära personer under ett pågående suicidförsök, om deras frustration över att personer, trots risken, blir utskrivna från akut psyk innan de ens hunnit skriva klart sin rapport. Men också, om hur vardagen ser ut för blåljuspersonalen i Sverige - dom som skyddar oss och vårt samhälle.Vill ni se mer från Reine och följa hans arbete som Polis så hittar ni honom på TV4 och Poliserna i våldsvågen eller på hans instagramsida: reineberglund.polis

Ett speciellt avsnitt med en mycket speciell person i mitt liv. Min förstfödde son. Vi pratar om hur det är att vara en ung man och hamna i den ofantliga sorg som det innebär att förlora någon i suicid – sin lillasyster. Om hur förlusten präglat hans framtid och förändrat honom som människa. Om ensamheten. Om svårigheten att sörja. Om hur det känns när en så viktig person försvinner och hur det också påverkar den gemensamma livshistorien. Om hur det känns när man plötsligt är ensam bärare av alla barndomsminnen.  Vi pratar också om hur det är att bli bemött med tystnad på sin arbetsplats, om en kultur som präglas av att man biter ihop och som inte ger utrymme för återhämtning eller där det finns något intresse från arbetsgivaren att bemöta och samtala om det som hänt.  Robin berättar sin berättelse om hur han upplevde och överlevde sitt trauma. Hur han valde att dra sig undan under en period för att försöka ta sig vidare, ensam, för att själv överleva. Vi pratar också om svårigheter som kan uppstå med att hantera det trauma och den komplicerade sorg som ett suicid innebär för anhöriga och hur svårt det kan vara när alla är trasiga och behoven skiftar. Vi pratar också om saker som vi faktiskt aldrig tidigare har pratat om.