De Olydiga

Inför lördagens bröllop sätter sig Calle och Matias för att reda ut varför man aldrig ska tycka synd om sig själv, hur man gör när blivande svågern stänger av och meddelar att det är allvar, och varför en gurka alltid slår en chipsskål. Däremellan: en meditation som gör slut på alla andra meditationer, barndomens småskaliga brottslighet på galiciska stränder, och en inmarschmusik i taktfast tysk marsch. Det här är avsnittet där självömkan får stryk och Calle gråter hela vägen till altaret.

Det börjar med en stulen tejprulle, en robotdammsugare som pratar thai och två män som försöker förstå varför vissa föremål från gatan måste sorteras i små askar.Sedan spårar det, som vanligt.Vi rör sig från KMK, Soho House och bra jävla lim, vidare in i icks, klass, matlådor, medie-Sverige och den märkliga mänskliga driften att både dyrka och sänka folk. Matias går igång på Fördomspodden på ett SÄTT och någonstans mitt i ilskan, skämten och tejpen öppnar sig något större.Ett avsnitt om kontrollbehov, självbilder, gamla versioner av sig själv och varför det ibland krävs en sjukdom, en ask med metallskrot eller en riktigt stark tub lim för att hålla ihop en människa.

Han har kallats farlig, genial, oberäknelig, älskad, avfärdad och odödlig. Själva kallade vi honom gäst, men det kändes stundtals som att vi hade bokat in ett helt svenskt kulturklimat med egen puls.När Ken Ring kliver in i studion vet ingen riktigt vilken Ken som ska komma: rapparen, myten, familjefadern, bråkmakaren, överlevaren, sanningssägaren eller killen som har mycket rimligare tankar om däckhotell än man hade kunnat ana.Vi försöker hålla i ett vanligt samtal. Det går sådär. Det blir nervöst, roligt, varmt, rått, pinsamt ärligt och ibland bara rätt jävla osannolikt.Det här är när Ken Ring till slut får sitta ner och prata i lugn och ro.

En trevlig scarf som väcker starka känslor.En vanlig ​middag ​som snabbt förvandlas ​till ​en studie ​i hur ​man ​bryter ​reglerna ​på exakt ​rätt ​sätt ​En upphållen hand vars doft skvallrar om att häst har matats.Calle och Matias har varandras rygg - men hur långt måste det gå innan en av dem säger ifrån?

En ​morgonpresent - en ​parfym ​- som ges av en ​man ​till en ​annan man väcker märkliga känslor av att en osynlig gräns passerats. En ljuvlig stund om hur svårt ​det ​är att ge och ta ​emot utan att det börjar kännas falskt. ​Och! Testet som avslöjar alla banala plattskallar är här.

Vi snackar Matias första - men långt ifrån sista - sprängfeta Rambo-kniv. Calle drar en lans för det utdöende släktet av sköningar som inte är rädda att bitas i slagsmål. Är det verkligen så farligt? Vad händer när ens partner lägger upp nåt på Instragram som får en att ifrågasätta hela relationen? Vi gör det igen!

Det finns en ​barista där ute som med helig glöd vägrar ge extra ​mjölk till ​en vuxen man som betalat för sin kaffe. Inte ​för ​att ​det ​är omöjligt, utan ​för ​att ​"så ​är reglerna". ​Vi snackar konsten ​att ​parkera olagligt ​utan att egentligen ljuga — bara ​genom att öppna motorhuven och skriva "straks ​tillbaks". Vi ​pratar ​också om varför vissa ​frisörsalonger känns som en ​långsam, sensuell prövning ​medan andra känns ​som ​att ​man ​klipper sig på ​ett ​lokalt ​kafé i Valencia. Och om hur det ibland är ​både skönt ​och ​nödvändigt att strunta i ​reglerna — ​åtminstone när de ​är tillräckligt dumma. Vad har vi på ​​den ​stilla ​insikten att de flesta auktoriteter blir farliga ​först när de får för mycket makt över ​en macchiato?

Piloten. Eller ​som ​den ​borde heta: avsnitt sex.​Vi gräver fram ​den 26 år ​gamla ​lokaltidningen som är grunden till allt. Den unga reportern Calle Schulman ​med ​block, ​penna och diktafon intervjuar den 20-åriga skådespelaren Matias Varela som blivit känd i ​sin ​första ​roll. När Matias läser den färdiga artikeln och ser att reportern tyckt att han "gestikulerar som en matador" inleds den mest lågintensiva konflikten i svensk kulturhistoria. 25 år går. Nu sätter de sig ned mittemot varandra. Eller alltså - vi. Det är liksom ingen copywriter i nåt team som skriver de här raderna. Det är vi. För såna är vi. Vi gör jobbet själva. Stäm oss! Ok - vad podden handlar om idag? Vi pratar om ​rollerna vi spelar. På scen, ​på krogen, ​mot ​våra föräldrar och mot oss själva. Om den lilla ​olydnaden ​som ​faktiskt betyder ​något: ​glasflaskor i ​vanliga sopor, en ​bil ​som ​ställer sig på ​tvären ​framför sopbilen, och orden ​Matias ​fick med sig inför ​operationen: ​vi föds ​själva, vi dör själva.Och! Vi slutar med en ​fråga vi inte kan besvara åt ​dig. Har du ​en lycklig ​barndom? Eller är ​du intressant? Nå?De ​Olydiga. Varje fredag. Året ​om.