I oktober 1899 utmanade de två boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten det brittiska imperiet. Med moderna gevär, stor rörlighet och god terrängkännedom tillfogade boerna britterna förödmjukande nederlag. Det som många britter hade föreställt sig skulle bli en snabb seger utvecklades till ett utdraget krig, där civilbefolkningen fick betala ett fruktansvärt pris.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Sydafrika under imperialismens tidevarv.
Boerna härstammade huvudsakligen från nederländska, tyska och franska kolonister som hade bosatt sig i södra Afrika sedan 1600-talet. Under den stora utvandringen, Great Trek, från mitten av 1830-talet lämnade tusentals boer den brittiskstyrda Kapkolonin. De sökte mark och självständighet i inlandet, där så småningom Transvaal och Oranjefristaten växte fram.
Viljan till självbestämmande, den reformerta kristna tron och föreställningar om vit överhöghet präglade boersamhället. Expansionen innebar samtidigt att afrikanska samhällen berövades mark och självständighet. Konflikter med bland andra zuluer och ndebele blev en del av boernas gemensamma historieskrivning.
Storbritanniens koloniala ambitioner skapade återkommande motsättningar. Sedan britterna annekterat Transvaal 1877 gjorde boerna uppror. Det första boerkriget 1880–1881 slutade med brittiska nederlag och att Transvaal återfick sitt självstyre under brittisk överhöghet.
Upptäckterna av diamanter och senare guld skärpte kampen om södra Afrika. Affärsmannen och politikern Cecil Rhodes drev på den brittiska expansionen. Samtidigt väckte de många invandrarnas begränsade politiska rättigheter i Transvaal konflikter. President Paul Kruger fruktade att utvidgad rösträtt skulle undergräva boernas kontroll över republiken.
I oktober 1899 bröt det andra boerkriget ut. Transvaal och Oranjefristaten gick till offensiv in i Natal och Kapkolonin. Boerstyrkor belägrade Ladysmith, Kimberley och Mafeking. De första brittiska försöken att undsätta städerna slutade i svåra nederlag.
Britterna underskattade sin motståndare. Frontanfall över öppen mark mot väl dolda skyttar blev förödande. Boernas styrkor bestod till stor del av medborgarsoldater som var vana vid ridning och skytte. Moderna mausergevär, skyddade ställningar och rörlighet gjorde dem till farliga motståndare.
Med förstärkningar från Storbritannien och andra delar av imperiet vände britterna kriget. Under 1900 hävdes belägringarna och boerrepublikernas huvudstäder intogs. Men kriget fortsatte. Boerna övergick till gerillakrigföring och angrep brittiska förbindelser och mindre förband.
Britterna svarade med den brända jordens taktik. Gårdar förstördes och livsmedel beslagtogs för att beröva gerillan dess försörjning. Blockhus och taggtråd begränsade boernas rörelsefrihet. Civilbefolkningen fördes till koncentrationsläger, där sjukdomar, undernäring och undermåliga förhållanden orsakade massdöd. Både boerfamiljer och svarta afrikaner drabbades; tiotusentals människor dog i lägren.
Den 31 maj 1902 slöts freden i Vereeniging. Boerrepublikerna förlorade sin självständighet och accepterade brittisk överhöghet. På brittisk sida hade omkring 22 000 soldater dött, ungefär två tredjedelar av dem av sjukdomar. Segern hade blivit betydligt dyrare och mer förödande än imperiets ledare hade räknat med.
Bild: Boergerillakrigare under andra boerkriget (1899–1902), fotograferade 1900. Boerna kämpade mot brittiska styrkor för boerrepublikernas självständighet i södra Afrika. Foto: Okänd fotograf. Public domain via Wikimedia Commons.
","author_name":"Historiska Media | Acast"}