Dansk-tyska kriget 1864, eller andra slesvigska kriget, blev en katastrof för Danmark. Vid freden tvingades landet avstå hertigdömena Slesvig, Holstein och Lauenburg. Danmark förlorade omkring två femtedelar av sitt territorium och befolkningen minskade från cirka 2,6 till 1,6 miljoner människor.
Sedan mitten av 1600-talet hade Danmark förlorat territorium efter territorium. Provinserna öster om Öresund gick förlorade till Sverige och 1814 avträddes Norge. Kvar fanns det egentliga Danmark, de nordatlantiska besittningarna – bland annat Island, Färöarna och Grönland – samt hertigdömena Slesvig, Holstein och, från 1815, Lauenburg.
Under nationalismens tidevarv blev den sammansatta danska monarkin allt svårare att hålla ihop. Holstein var övervägande tyskspråkigt, medan Slesvig hade både dansk- och tyskspråkig befolkning. Danska nationalister ville knyta Slesvig närmare Danmark, medan tysknationella krafter ville förena Slesvig och Holstein.
Konflikten hade redan lett till det första slesvigska kriget 1848–1850. Då gjorde slesvig-holsteinska nationalister uppror mot den danska kronan med stöd från Preussen och andra tyska stater. Danmark gick till slut segrande ur kriget, samtidigt som stormakternas diplomatiska ingripanden spelade en viktig roll. Sverige-Norge gav Danmark stöd och stationerade trupper på Fyn och i norra Slesvig, men de deltog inte i striderna.
Konflikten löstes dock inte. När Danmark genom novemberförfattningen 1863 försökte knyta Slesvig närmare kungariket samtidigt som Holstein skildes från denna konstitutionella ordning reagerade de tyska makterna. Den 1 februari 1864 gick preussiska och österrikiska trupper in i Slesvig. Danmark stod nu militärt isolerat mot två stormakter.
I avsnitt 38 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av de största nationella traumana i Danmarks historia. Hur kunde det gå så illa? Varför utmanade Danmark de tyska stormakterna i stället för att finna en politisk kompromiss om hertigdömena?
Den danska krigsmakten gick in i kriget med en stark tilltro till sin egen förmåga. Men redan natten mellan den 5 och 6 februari tvingades armén utrymma den symboliskt laddade försvarslinjen vid Danevirke. Militärt var reträtten nödvändig, men för den danska allmänheten upplevdes den som en katastrof.
Armén drog sig tillbaka till bland annat Dybbøl. Där följde en lång belägring. Det moderna preussiska, räfflade och delvis bakladdade artilleriet kunde beskjuta de danska skansarna på avstånd. Under veckorna före stormningen regnade tiotusentals granater över ställningarna.
Den 18 april kulminerade bombardemanget. Efter sex timmars intensiv beskjutning stormade preussiska soldater de sönderskjutna skansarna. De danska styrkorna led ett svårt nederlag och drog sig tillbaka över Alssund. Ön Als förblev dock dansk ytterligare två månader, tills preussarna erövrade den den 29 juni.
Men vad hindrade Danmark från att förlora ännu mer?
Vid freden i Wien den 30 oktober 1864 tvingades Danmark avstå Slesvig, Holstein och Lauenburg. Efter det preussisk-österrikiska kriget 1866 kom Slesvig och Holstein under preussiskt styre. När det tyska kejsardömet bildades 1871 ingick områdena i den nya tyska staten.
Kriget var samtidigt en viktig etapp i Tysklands enande. Den preussiske ministerpresidenten Otto von Bismarck utnyttjade skickligt konflikten politiskt. Generalstabschefen Helmuth von Moltke hade under flera år studerat ett möjligt krig mot Danmark och utarbetat operationsplaner. Hans roll växte dessutom under själva fälttåget.
Bild: Jørgen Sonnes målning från 1871 skildrar striderna vid Dybbøl 1864, en avgörande drabbning i dansk-tyska kriget där danska styrkor besegrades av Preussen. Målning av Jørgen Sonne (1801–1890). Public domain via Wikimedia Commons.
","author_name":"Historiska Media | Acast"}