Hej Somna, och välkommen hit. Jag måste börja med att byta plats på mina hörlurar, för sladden löper parallellt med min haka på ett mycket opraktiskt sätt. Ibland måste man påminna sig om att man fortfarande finns. Det hände mig nyss i skogen, där jag gick och tänkte på momsinbetalning och glömde att det finns ljung. Ljung är skitfint. Det är ingen medhårsväxt, inget man kan lägga i sin säng och gosa runt med, för det är en ganska stickig växt. Men det finns något friskt med den. Fyra saker jag gillar är vitmossa, ljung, skitfrossa och att känna mig ung. Förlåt mig, Somna.
Idag handlar det om Verdrena Petren. Hon bodde i Karlskoga. Nej, vad tråkigt. Det pågår förresten en diskussion i Facebookgruppen om alla ortsnamn jag nämner i podcasten, och jag vet inte riktigt varför de dyker upp. Till Skinnskatteberg har jag till exempel ingen koppling, det är bara ord som dykt upp i mitt huvud. Nåväl, Verdrena bodde i Göteborg och hade ben som var en aning längre än genomsnittet. Hon föddes när timmen var sen i Flen. Tidigare sa jag Göteborg, men det var Flen. Tänk om man hade fötts som äldre och sluppit alla de där första åren när man inte förstod så mycket. Fatta vilken grej att kunna tala med sitt nyfödda barn.
Kommer du ihåg när man var liten och skulle dela något med sitt syskon? Den ena fick dela och den andra fick välja bit. Man valde utan att veta om man tagit den största, så man försökte tyda syskonet och se om det log när handen hovrade över en bit. Alla manipulationer man ägnade sig åt som barn. Jag minns en gång när jag lurade min lillebror att ta i ett elstängsel. Varför skrattar man när ens småsyskon lider?
Verdrena hade alltså ben som var två till tre kilometer längre än vanliga barnben. Har du förresten tänkt på att Chris O’Neill låter som ett läkemedel? Hur som helst hette Verdrenas pappa Lordi, och vad hennes mamma hette har jag glömt. Verdrena lärde sig gå efter bara några dagar. Sen började skolan, och där blev det svårare. Hon syntes inte på klassfotona. Hennes bästis Panera klättrade upp längs hennes ben med krokstövlar, sådana man har när man klättrar i telefonstolpar, och viskade skvaller om vad som hände nere i klassrummet. Läraren Sven Grenbäg bestämde att fönstret skulle stå öppet så att hennes fötter fick plats, och Verdrena fick sitta på en stol två kilometer bort. De andra eleverna frös men vågade inte säga något, för alla var rädda för honom. Under tiden läste Verdrena bara en enda bok, Människan och känslorna, som är nio rader lång och handlar om att alla levande varelser har känslor. Hon läste den flera hundra gånger. Hon tränade en loppcirkus, och en dag räckte det. Hon reste sig upp, drog ut benen ur skolan och sa att hon var för stor för det här lilla systemet. Sen vandrade hon ut i världen, fullständigt obildad.
Sov Gott Somna.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
","author_name":"Kirinaja | Acast"}