Begreppet propaganda för tankarna till lögner och manipulation, men det började som ett heligt uppdrag att försvara den katolska tron gentemot reformationen. Under världskrigens totalmobilisering på 1900-talet fick propagandan sin moderna karaktär. Radio och film skapade helt nya möjligheter för masspåverkan.
Totalitära regimer som Nazityskland och Stalins Sovjet förfinade propagandans estetik och metodik. Affischer, parader, tal och slogans blev verktyg för att forma både verklighetsbild och folkvilja. Och i Sverige och Finland har propagandans verktyg använts för att få oss att dricka mjölk.
I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Mats Bergman, professor i kommunikation vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet och aktuell med skriften Propaganda. Detta är ett betalt samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland.
Enligt en etablerad definition är propaganda en avsiktlig, systematisk ansats att utforma perceptioner, manipulera kognitioner och styra handlingar i syfte att gynna sändarens mål. Det centrala är alltså inte nödvändigtvis lögnen, utan ensidigheten och manipulativiteten. Propagandan är inte dialogisk utan monologisk – inte inriktad på att främja förståelse, utan lydnad.
Vissa forskare har dock menat att denna syn är för snäv. De menar att propaganda inte bara handlar om vilseledning, utan om att konstruera verklighet – att forma identiteter, offentligheter och hela samhällsnarrativ. Med denna förståelse rör sig propaganda inte bara i informationssfären utan i själva ontologin. Den bygger inte bara falska bilder, utan formar själva det som uppfattas som verkligt.
På 1600-talet inrättade påven Gregorius XV myndigheten Sacra Congregatio de Propaganda Fide – en institution med syfte att sprida katolicismen och bekämpa reformationen. Det latinska propagare betyder att sprida, alstra eller utvidga – ett uttryck med både agrikulturella och militära undertoner.
Men redan i det antika Egypten och Rom användes reliefer, mynt och texter för att förstärka makthavares legitimitet och militära triumfer. Caesar själv agerade propagandist i sina krigskrönikor, och även Bayeuxtapeten kan ses som ett ideologiskt verk som berättigar en erövring.
Propagandans dystopiska potential blev tydlig, inte minst i George Orwells 1984, där språket i sig förvandlades till ett kontrollinstrument. Även efterkrigstidens kalla krig innebar ett ideologiskt mediekrig mellan öst och väst, där inte bara bomber utan också budskap var avgörande vapen.
Men propaganda är inte alltid lögn. Flera kända propagandister – såsom Nazitysklands Joseph Goebbels – betonade faktiskt vikten av att hålla sig nära sanningen, om än i selektiv eller manipulerad form. Det är därför mer korrekt att tala om propaganda som en teknik för att forma verkligheten snarare än att alltid direkt förvränga den.
Med digitaliseringens framväxt har propagandan återigen genomgått en förvandling. I dag är det inte längre enbart stater eller medier som står för påverkan – alla med en internetuppkoppling kan delta i informationskriget. Den nya propagandan är snabb, ofta automatiserad och gränslös.
Bild: Beredskapspropaganda som vykort. Kalmar läns museum, Digitaltmuseum. Public Domain.
Musik: Strolling Downtown av New Library Sounds. Storyblock Audio.
Lyssna också på Från grötmiddag till ensam-sallad framför tv-n på 50 år.
Klippare: Emanuel Lehtonen
","author_name":"Historiska Media | Acast"}