Under perioden 1563 till 1814 har Sverige deltagit i ett trettiotal krig. En stormakt växte fram och föll samman samtidigt som hundratusentals svenska soldater lidit stora umbärande i sjukdomar, svält, köld och strid.
Döden har alltid varit närvarande i soldatlivet. Både som en överhängande risk att dö själv, men också i plikten att döda andra. Frågan är hur soldaterna upplevt striden och soldatlivet? Vad har motiverat dem?
I avsnitt 118 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Lars Ericsson Wolke, professor vid Försvarshögskolan. Han är aktuell med boken Stridens verklighet – Döden på slagfältet i svensk historia 1563-1814.
Under den tidigmoderna perioden dog de flesta soldater i sjukdomar och andra umbäranden. Större fältslag var ovanliga, men mindre skärmytslingar var vanligare. Skjutvapnen var länge ineffektiva och det krävdes ett stort antal skott för att fälla en fiende.
Sveriges historia ända fram till 1814 har varit präglat av ett stort antal krig med grannar, men också inbördeskrig och uppror. Under stormaktstiden var Sverige i praktiken en militärdiktatur där en stor andel av mänskliga och ekonomiska resurser förbrändes i till synes ständiga krig.
Bild: Slaget vid Lesna, av Jean-Marc Nattier, 1717, Wikipedia
","author_name":"Historiska Media | Acast"}