Jeremiah Karlsson läser en dikt ur ett opublicerat manuskript, 2026.
Alla människor lider i det tysta
av en osynlig kamp som du inte kan se.
Gör lidandet värre
genom att citera Marcus Aurelius.
Nu sänker sig hösten över alla lidande själar
som ännu inte har dött. Och de som har dött
har det värre än vi, det vill säga alla som valde
helvetet.
Nu gryr en ny dag. En ny nåd är det att få leva
trots att blodet nästan står still, huvudet likaså
och spänningshuvudvärken tar över hjärna efter hjärna.
Inget hjärta lämnas oberört av teknikutvecklingen.
AI tar över. Gör oss alla obsoleta. Vissa poeter är glada
att avveckla sig: nu behöver de inte ens komma på
dikter själva. Och den enda som bryr sig om deras ord
är samma maskin, samma AI-monster, som tuggar i sig
poesi som en titanisk bokmal.
","author_name":"Jeremiah Karlsson"}