För Matilda Iverlund ligger inställning till omställning nära vardagen. Paper Province navigerar som kluster och samverkanspart mellan olika aktörer, med målet att bidra till den omställning som behövs. Hon beskriver dem som en samlande kraft för värdekedjan.
Matilda är vd på Paper Province, ett kluster inom skogsindustrin. Skogsindustrin har enligt henne i mycket gått före, både när det gäller att minska utsläpp och att ta hand om restvärden från den skogliga råvaran, men hon säger att vi kan göra så mycket mer. Sveriges strikta miljölagstiftning har gett ett försprång, och det är också något att förvalta.
Matilda tycker att man kan se Paper Province som en kopplingsbox eller en sambandscentral. Organisatoriskt är de en ekonomisk förening, och den som är med ska få medlemsnytta genom att delta i ett nätverk, synas i det och få kontakter. Paper Province vet vad bolagen och organisationerna gör och kan ge rollspecifik rådgivning. Som kluster kan de vara ganska neutrala, eftersom de inte har något ekonomiskt särintresse, och det gör mötesplatserna ganska ofarliga att delta i.
Paper Province är delvis offentligt finansierat, och Matilda ser resultatspridning som ett grundsyfte. Men ibland behöver man träffas personligen för att bygga tilliten och komma till nästa nivå, och det kan öppna oväntade dörrar. Minst ett fysiskt möte varje kalenderår är den lägsta nivån, och helst vill man ha flera relationskopplingar till ett företag. Matilda berättar om ett medlemsföretag hon träffade på en extern mötesplats. Hon ställde frågor om hur det gick och vad de ville expandera, och skickade efteråt ett mejl och ringde, vilket ledde till några möten med en internationell aktör i nätverket. Det blir lite handpåläggning, som hon uttrycker det.
Att ta udden av prestige är enligt Matilda en viktig del, eftersom omställning är en samarbetssport. Flera initiativ kan passa på varandra, och vissa saker växer över tid eller behöver gå lågintensivt parallellt. Prestige är en fara, säger hon, om man är för inbunden och håller för hårt. Hon pekar också på att Sverige sedan länge har en kultur av storbolagssamverkan.
På frågan om en framtidsspaning säger Matilda att hon ser en tillbakagång i den europeiska politiken. Under The Green Deal handlade det om den gröna omställningen, och nu handlar det kanske mer om omställning och konkurrens, men hon tror att de går hand i hand. Det viktigaste är att vara i sin samtid. Oavsett om politiken ger medvind eller inte behöver man fråga sig vad ens roll är, eftersom man är på en omställningsresa som bara får andra ord.
Som avslutande uppmaning lyfter Matilda att skogen kan användas som råvara till ännu högre förädlingsvärde. Hon nämner byggande, sådant som ska stå över väldigt lång tid, och är helt övertygad om att man kan göra mer. Det kräver en kraftsamling från aktörer man traditionellt inte har jobbat så nära, som beställare, arkitekter och byggbolag. Hon kallar det en spännande samhällsutmaning.
","author_name":"Maria Olofsson"}