Anders Håkansson, Sveriges första professor i spelberoende, beskriver spelberoende som ett beroendetillstånd som på många sätt liknar alkohol- och narkotikaberoende. Gemensamt är hjärnans belöningssystem: människan upprepar handlingar som ger kortsiktig tillfredsställelse, även när de får skadliga följder på sikt. Det finns både genetisk och social ärftlighet, och den som har eller har haft ett beroende löper större risk att utveckla ett annat. Men Håkansson betonar att ingen är förutbestämd; miljö, stöd och livssituation kan motverka riskerna.
Behandlingen av spelberoende bygger i första hand på KBT, kognitiv beteendeterapi, med särskild anpassning till spel om pengar. Målet är att förstå det egna beteendet, identifiera återfallsrisker och skapa strategier för att bryta mönstret. Läkemedel har prövats, bland annat sådana som påverkar opioidsystemet i hjärnan, men det finns inget säkert vetenskapligt stöd för någon läkemedelsbehandling. Till skillnad från substansberoende finns ingen drog som direkt påverkar hjärnan, vilket gör att behandling kan sättas in tidigt.
Spelandet i Sverige har ökat och blivit mer koncentrerat till en mindre grupp högriskspelare. Särskilt oroande är utvecklingen bland unga män, där spelandet ofta är kopplat till sport, poker, kasino och en dröm om att göra det stora klippet. Håkansson menar att idén om att bli rik på spel nästan alltid är en farlig fantasi. Huset vinner i längden, och digitaliseringen har gjort det ännu lättare för spelbolag att behålla övertaget. Många spelare tror att de kan överlista slumpen, exempelvis genom att se mönster där inga finns.
Kvinnor utvecklar oftare spelproblem senare i livet, ofta efter psykisk ohälsa eller en livskris, medan unga män oftare börjar spela tidigt utan föregående sociala problem. Problemen uppstår sedan genom skulder, skam, relationskriser och i värsta fall självmordsrisk. Håkansson framhåller att självmordsrisken är kraftigt förhöjd vid spelberoende.
Ett tydligt varningstecken är när man börjar överskrida sina egna gränser, höja insatserna eller försöka vinna tillbaka förluster. Då har spelet blivit en lösning på problem som spelet själv orsakat. Håkansson avråder från att försöka återgå till ”kontrollerat” spelande efter ett spelberoende. Risken för återfall är för stor, även om spelformerna skiljer sig åt i beroendepotential. Nätkasino pekas ut som särskilt farligt.
Han ser också snabba investeringar, daytrading och kryptovalutor som nära besläktade med spelberoende när beteendet bygger på snabba risker, kickar och förluster. Även spelmoment i dataspel, där unga satsar eller handlar med objekt som har ekonomiskt värde, kan fungera som en tidig inkörsport.
Samhället behöver enligt Håkansson bättre och mer jämlik vård. I dag varierar tillgången till spelberoendebehandling mellan regioner. Stödlinjen, kommunernas budget- och skuldrådgivning, socialtjänst, vårdcentraler och beroendemottagningar kan vara vägar in. Frivilligorganisationer som Spelberoendes Riksförbund fyller en viktig roll, både för spelare och anhöriga.
Spelpaus är ett viktigt verktyg där individer kan stänga av sig från licensierade spelbolag via BankID. Men eftersom olicensierade bolag fortfarande är tillgängliga räcker inte Spelpaus som ensam åtgärd. Håkansson vill se att avstängning följs av stöd eller behandling. Han lyfter också Svenska Spels omsorgssamtal, där riskspelare kontaktas med motiverande samtal. Forskning visar att sådana samtal kan minska spelandet, öka gränssättning och få fler att stänga av sig.
Slutsatsen är att spelberoende är en allvarlig men behandlingsbar sjukdom. Tidig upptäckt, KBT, skuldrådgivning, stöd till anhöriga och bättre reglering av spelmarknaden är avgörande. Håkansson menar att samhället måste agera tidigare, innan människor hinner spela bort ekonomi, relationer och framtidstro.
","author_name":"Thomas Nordegren"}