{"version":"1.0","type":"rich","provider_name":"Acast","provider_url":"https://acast.com","height":250,"width":700,"html":"","title":"Döden i rymden: Den likgiltiga miljön","thumbnail_width":200,"thumbnail_height":200,"thumbnail_url":"https://open-images.acast.com/shows/6932ca52aef2c71c1dc27d2c/1781168841861-b653fc82-7d73-4f58-9344-edcebbb7dc1c.jpeg?height=200","description":"

Rymden är inte ond. Den hyser inget hat mot oss, den hyser inga avsikter alls. Den är bara fullständigt, iskallt likgiltig inför människokroppens existens.

I det här avsnittet av Samtal Död lämnar vi jordens osynliga sköldar och kliver rakt ut i det mest livsfientliga tomrum vi känner till. Vi dyker djupt ner i rymdfysiologins mörkaste hörn för att förstå vad som faktiskt händer med en människa utanför atmosfären. Vad innebär det egentligen när kroppens vätskor börjar koka av sin egen naturliga värme genom fenomenet ebullism? Hur kan tyngdlösheten långsamt deformera våra ögon och strypa synnerven genom syndromet SANS? Och hur förvandlas en rymddräkt – vår bärbara lilla miniatyrjord – till en personlig kista när dess dolda system sviker?

Vi rekapitulerar också de stunder i historien då den livsavgörande tekniken har fallerat och marginalerna raderats ut på ett ögonblick. Vi berättar den kusliga historien om kosmonauterna ombord på Soyuz 11 – det enda kända fallet där människor faktiskt dött djupt uppe i rymden, och om det perfekta gravskeppet som helt automatiskt landade på stäppen i Kazakstan. Dessutom blickar vi mot de katastrofer som krävde offer på marken och under resan hem: det rena syrgasinfernot i Apollo 1, de stela gummiringarna på Challenger och det vilande, fördröjda traumat ombord på Columbia.

Det här är ett avsnitt om rymden som en plats där tekniken inte är ett hjälpmedel, utan själva förutsättningen för din existens. För däruppe finns inga marginaler. När maskineriet tystnar, återstår bara tomrummet.


Vill du fördjupa dig i ämnet? Här är avsnittets källor:


","author_name":"Johanna, Elina & Jenny"}