{"version":"1.0","type":"rich","provider_name":"Acast","provider_url":"https://acast.com","height":250,"width":700,"html":"","title":"#062: Den ofrivilliga ensamheten","thumbnail_width":200,"thumbnail_height":200,"thumbnail_url":"https://open-images.acast.com/shows/67f79d01a77ecf0ae563a1de/1786478019912-486f6092-e6d7-435b-b4a2-d46d271b3254.jpeg?height=200","description":"

Den ofrivilliga ensamheten – När tystnaden inte längre är självvald


Det finns en ensamhet vi själva väljer. Den kan vara befriande, trygg och ibland till och med nödvändig. Och så finns det en annan – den som uppstår när livet förändras och tystnaden plötsligt inte längre är självvald.


I det här avsnittet av Den Lugna Stormen pratar jag personligt om just den ensamheten. Om hur snabbt livet kan förändras när människor som varit självklara delar av ens tillvaro plötsligt inte längre finns där. Om saknaden efter människor – men också efter den man själv var när de fortfarande fanns.


Jag funderar också över den ibland hårfina gränsen mellan sorg och självömkan. Sorgen måste få ta plats. Den berättar att vi har älskat och att någonting har betytt något. Men självömkan kan bli en plats där vi fastnar – och långsamt övertygar oss om att det bästa redan ligger bakom oss.


Och kanske handlar vägen ur den ofrivilliga ensamheten inte om att desperat försöka fylla tomrummet. Kanske handlar den snarare om att våga fortsätta vara mottaglig. Att inte stänga dörren till andra människor, till nya sammanhang – eller till livet självt.

För ensamheten kan vara en plats vi befinner oss på.

Men den behöver inte vara platsen där vår berättelse slutar.

Ett personligt avsnitt om saknad, sorg, självömkan, hopp – och om att lämna dörren till livet lite på glänt. 

","author_name":"Ulf Norrman "}