Katarina Hellgrens mamma Marta överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen. Hon stod redan i gruppen som skulle föras till gaskammaren när beskedet kom: 80 kvinnor behövdes till arbete. Marta blev en av dem. Efter kriget hamnade hon i Sverige. Och många år senare började hon skriva. Namn. Minnen. Människor som annars riskerade att försvinna en gång till. När hon var färdig gav hon texterna till sin dotter Katarina och sa: ”Gör någonting av det här.” Resultatet blev Martas röst i mig. Men boken handlar inte bara om vad Marta överlevde. Den handlar också om vad ett trauma gör med nästa generation. Om en dotter som som 14-åring får höra sanningen och själv börjar drömma mardrömmar. Om judisk identitet. Om Israel. Om en mamma som lät döpa sin dotter som en försäkring om antisemitismen skulle komma tillbaka. Och om Katarinas beslut att föra vidare berättelsen, men inte rädslan. I Vox Populi pratar vi om vad man ärver av sina föräldrar. Vad man måste bära. Vad man kan lämna. Och varför två meningar kanske sammanfattar hela samtalet: ”Skuld ärver man inte." Och: ”Jag vill inte vara rädd.”
","author_name":"Kyrkans Tidning"}