Att leva med en kronisk sjukdom innebär ofta ett arbete som aldrig syns i någon arbetsbeskrivning. Ingen lön, ingen semester – och ibland beredskap dygnet runt.
I det här avsnittet av Fasetter pratar vi om det som forskare kallar patientarbete och behandlingsbörda. Med diabetes som utgångspunkt tittar vi på hur allt mer ansvar har flyttats från vården till patienten: läkemedel och mätningar, recept och hjälpmedel, appar och lösenord, sensorer och pumpa, men också alla beslut, all planering och den ständiga uppgiften att få behandlingen att passa in i ett liv som redan pågår.
Egenvård och modern diabetesteknik har samtidigt inneburit en enorm frihet. Så när blir ökat självbestämmande en överföring av arbete? När blir tekniken en avlastning – och när skapar den nya arbetsuppgifter? Och när vården säger att något är ”enkelt”, för vem är det egentligen enkelt?
Vi berättar om patienten som aldrig hade med sig sina blodsockervärden till mottagningen tills ny teknik plötsligt gjorde det möjligt att mäta mitt under arbetsdagen. Och vi frågar oss om det vi ibland tolkar som bristande motivation eller följsamhet egentligen kan handla om något annat: att vården har bett en människa att utföra mer arbete än hennes vardag tillåter.
Till sist möter vi begreppet Minimally Disruptive Medicine – tanken att god behandling inte bara ska förbättra hälsan, utan göra det med minsta möjliga störning av människans liv.
För målet kan knappast vara att bli världens bästa patient. Målet måste vara att få möjlighet att vara något annat också.
Vill du stötta Fasetter? Podden är ett oberoende projekt som vi gör vid sidan av våra ordinarie arbeten. Genom Buy Me a Coffee kan du hjälpa oss att fortsätta skapa nya samtal, intervjuer och berättelser.
https://buymeacoffee.com/fasetter
Du kan också stötta oss genom att prenumerera, lämna en recension eller tipsa någon annan om podden. Följ oss även på Substack: https://substack.com/@fasetter
Varje lyssnare gör skillnad. Tack!
","author_name":"Rebecca von Klopmann & Johan Fischier"}