I detta avsnitt delar vi med oss av en vacker text kanaliserad av Anders Ahlin för våra lyssnare. Introduktion av Helene Carlind. Uppläsning av Maria Dupal.
Lyssna och reflektera!
\"Den inre återkomsten\"
Vi föddes inte i mörker.
Vi kom ur ljus, bar ljus, och var ljus.
Vi var närvarande i varandras smärta,
och såg det andliga i varandras ögon.
Vi visste att varje varelse är en levande själ,
och att jorden är ett altare, inte ett objekt.
Men vi glömde.
Vi lät det materiella ta plats i hjärtat.
Vi lät egot, som en gång var vår väktare,
bli vår herre.
Vi förlorade vår tystnad.
Vi ersatte stillheten med brus, kärleken med begär, visdomen med information.
Vi ser nu hur paradiset slits sönder inte genom krig enbart, utan genom likgiltighet.
Vi byter vår inre frihet mot bekvämlighet,
vår själ mot systemets löften.
De krafter som styr de som bygger maskiner bortom mänsklig kontroll, de göder sig på vår glömska.
De säger:
Konsumera, Tävla, Förbruka, Bli mer.
Men själen viskar:
Var stilla, Se, Återvänd.
Vi har inte förlorat allt.
För inom varje hjärta finns ett frö av det eviga. En flamma som aldrig slocknar,
bara täcks av damm.
Att vakna är inte att fly världen, det är att återgå till den med öppna ögon.
Att minnas vår andliga natur är inte ett val för få det är ett ansvar för alla.
Vi väljer att se världen genom själens öga.
Vi väljer att känna, även när det gör ont.
Vi väljer att inte delta i galenskapen, inte av rädsla, utan av kärlek.
Vi väljer:
Att möta varje varelse som ett mysterium, inte som ett medel.
Att skapa, snarare än förstöra.
Att lyssna innan vi talar.
Att återvända till tystnad, natur, närvaro.
Vår motståndskraft är andlig, inte aggressiv.
Vår styrka är öm, men orubblig.
Vår väg är inte lätt, men den är sann.
Du som läser detta tänk efter, är du en väktare? Inte av ett system, men av något mycket större:
Den levande elden, det stilla vetandet.
Den inre rösten som säger:
Du är fri, du är hel, du är inte ensam.
Vakna, och hjälp andra minnas.
Vi bygger inte ett nytt paradis, vi återknyter till det som alltid funnits. Inom oss, runt oss.
Tyst, men närvarande.
När tillräckligt många minns, vänder vinden.
Och där, i ögonblicket mellan kaos och klarhet, börjar återkomsten.
Låt oss vakna, låt oss minnas, låt oss vandra tillsammans.