Det finns en ensamhet i att välja sin egen väg som vi pratar alldeles för lite om.
I att leva mer medvetet, gå utanför normen och skapa ett liv som faktiskt känns sant. För ibland innebär det också att vi lämnar gamla sammanhang, utan att ännu ha hittat de nya.
I det här avsnittet delar jag öppet om min egen ensamhet, om friheten som ibland känns överväldigande och om känslan av att befinna sig i ett mellanrum i livet.
Men också om en djupare, existentiell ensamhet. Den som inte nödvändigtvis handlar om att sakna människor, utan om att sakna kontakten med sig själv, med Gud och med livet.
För vi kan ha så mycket att vara tacksamma för och ändå känna oss otroligt ensamma.
Ett personligt avsnitt om längtan, tillhörighet, sårbarhet och att hitta hem.
För bara för att vi väljer att gå vår egen väg betyder det inte att vi vill gå den ensamma.
","author_name":"Hanna Ideäng"}