Att se en älskad person eller ett älskat djur brytas ner och successivt bli sämre snabbt eller under en längre eller kortare process är enormt smärtsamt.
Det kan kännas både fysiskt och psykiskt och vara en nästan förlamande maktlös upplevelse. Att se små eller stora förändringar; tröttare blick, långsammare rörelser, ett sinne som tappar tråden är början på ett slut man inte är redo för.
Jag blev golvad flera gånger på grund av att den jag älskade mest som barn drabbades av cancer, igen och igen.
Att inte ha en pappa att kunna kontakta eller syskon kan ha gjort situationen svårare och mer sårbar då jag bar känslorna själv och kände mig ensam. Rädslan och oron pågick samtidigt som livet fortsatte dock med bleknad kraft.
I dag ska vi prata om sorg och nedbrytning. Jag tänker på smärtan av att se en älskad person eller älskat husdjur brytas ner av sjukdom eller ålder. Dessa processer kan vara av olika slag; det kan vara kroppsligt, mentalt, fysiskt, psykiskt, av ålder, av sjukdom eller efter en olycka, förloppet kan gå fort eller sakta. Det kan vara utdraget över flera år eller få oss att tappa fotfästet på en minut.
Det finns naturligtvis många olika anledningar och faktorer som spelar in. Det gemensamma är att vi bevittnar något mycket smärtsamt och svårt. I det svåra kan vi känna att tiden att skapa minnen och fina händelser är viktig och tas ifrån oss och att vi vill ta vara på de stunder som vi har på ett djupare och mer genomtänkt sätt.
Att skapa det vackra mitt i det svåraste. Att försöka skapa minnen mitt i det smärtsamma vi har framför oss.
Att känna viljan att skapa glädje, värde och värdighet för vår person, samtidigt som vårt eget hjärta brister.
Jag upplever idag snart 5 år efter min mors död att det är hjälpsamt för mig att tänka på den styrka och ödmjukhet mamma förmedlat till mig, att aldrig ta något förgivet och ödmjukheten i att i har varandra till låns.
","author_name":"Catharina Karlsson"}