Någon annan har det värre,
Det finns alltid någon som har det värre, så det jag är med om är nog inte så farligt. Det kanske bara skulle uppfattas som smågnäll.
Kanske förminskar vi våra egna upplevelser eller tar dem inte på allvar, trots att kroppen och själen skriker av smärta eller så i behöver vi stöd, hjälp eller en person att prata med för att reda ut vad vi upplevt egentligen.
Vem jämför vi oss med för att nedvärdera oss själva eller är det kanske en outtalad eller omedveten strategi för att undvika att processa oss igenom den egna sorgen efter en smärtsam livsförändring?
Vad det än handlar om kan det kännas som att normen i samhället är att vi bör visa styrka, vara duktiga och inte så känsliga.
Men det är aldrig för sent att inse sitt eget värde och erkänna så smått för dig själv att vissa saker i livet har haft ett mycket högt pris, förmodligen så högt att du undvikit att processa och läka efteråt. Du bär och bär på livets tyngder.
Att acceptera sig själv och det som hänt samt tillåta oss att packa upp vikterna i vår livsryggsäck innebär inte att vilja att sorgen ska spela mindre roll eller att vi ska sörja eller sakna mindre utan vi vill göra det för att kunna leva fulla liv där vi kan bära våra smärtsamma livsupplevelser som följeslagare på vägen, istället för som undanstoppade tyngder i ryggsäcken.
Välkommen att lyssna, dela och följ. Jag är här är så glad att just du vill och att vi alla kan hjälpas åt att normalisera sorg, förlust och smärtsamma livsförändringar vad det än handlar om.
Catharina