Jag står vid Höga Kusten-bron. Den där röda väldigheten som både binder samman och får mig att vilja blunda. Jag har gjort det i alla år – blundat när jag åkt över den. Kallat det något fint, ett konstnärligt drag, en delikat fobi. Men egentligen har det handlat om skräck. För höjden, ja – men mest för väldigheten. För att försvinna i något som är så mycket större än jag.
Nu står jag här och tittar. Jag känner vinden, hör ett litet vindspel klirra vid en kiosk. Jag tänker på alla gånger jag suttit i turnébussen, på 2013 års Riksteaterturné, på Harriet som var liten och på Nina. På hur svårt det var då – och hur mycket lättare det är nu.
För nu flyr jag inte längre. Jag stannar.
Jag låter svindeln komma. Jag känner hur den sveper genom mig, men jag försvinner inte.
Jag finns kvar.
Lycklig Vandring!
Mer om Henrik, klicka här:
👉 https://linktr.ee/Henrikstahl
Mer om Höga Kusten-bron, klicka här:
👉 https://www.hogakustenbron.com/
Mer om Höga Kusten, klicka här:
","author_name":"Henrik Ståhl"}