Vi blir alltmer uppkopplade, synliga, åtkomliga. Ändå breder ensamheten ut sig som en lågmäld epidemi. Det paradoxala skavet i samtidens hud: hur kan det komma sig att närheten inte längre gör oss nära? Att våra kroppar navigerar genom folkmassor medan våra sinnen slutat registrera dem som människor?
I detta avsnitt samtalar Diana Uppman med Stina Stjärnström, arkitekt, civilingenjör och författare till det pågående bokprojektet Ensamhetens paradox. Hon har på senare år kompletterat med studier inom neurovetenskap och har medförfattat rapporten Den magiska formeln för lycka i staden. Stina bor i Amsterdam där hon driver en egen studio, StudioStina.
Samtalet stämmer ton i människans fysiologi: vårt grundläggande behov av att höra till. Sedan vidgas perspektivet till staden – parkbänkar som placeras så att ingen människan behöver möta en annan persons blick, platser där närvaro blivit konsumtion, digitala system som gör oss effektiva men tar ifrån oss ”vilsegångens” möten.
Men här finns också hopp. I vardagens små mekanismer: ett hej som sänker kortisolet, en granne som blir ett igenkännande. Det är ofta de små handlingarna som långsamt binder oss samman igen.
Kanske är ensamhetens paradox just detta: Att vi byggt världar fyllda av människor, men glömt hur man bygger rum där vi faktiskt möts.
Följ med på en resa som inte pekar ut en lösning – utan öppnar ett nytt sätt att förstå både människan och staden.
","author_name":"Diana Uppman"}