Mellan 1500-talet och 1800-talet var det med stor fara att resa med skepp i Medelhavet, ibland även utanför den nordafrikanska delen av Atlanten. Om kaptenen inte hade ett speciellt sjöpass, utfärdat i enlighet med avtal med nordafrikanska sjörövarregimer, kunde fartyget bli bordat och besättningen spärras in i fängelser i Marocko, Algeriet, Tunisien eller Libyen, varefter medlemmarna tvingades arbeta som slavar i väntan på att eventuellt bli friköpta av hemlandets regering.
Denna ofta bortglömda del av vår historia var först och främst ett gissel för Medelhavsländernas befolkning och för de stora sjöfartsnationerna, men även Sverige drabbades. En av de svenskar som i mitten av 1700-talet tvingades förslavas i marockansk träldom, kapten Marcus Berg, blev friköpt, återvände till Stockholm och kunde i sin omgång skriva sin självbiografi. Här kan vi i detalj läsa om livet i slavbaracker, om det allestädes närvarande förtrycket och de omfattande arbetsplikter som svenskarna blev ålagda – och om hur långt ifrån alla var så lyckligt lottade att de kom hem. I andra källor från epoken möter vi de konsuler som ägnade livet åt att upprätta diplomatiska relationer med nordafrikanerna för att förhindra att ännu fler svenska sjömän skulle fängslas.
I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om korsarerna – de nordafrikanska sjörövarna – och om svenskar som föll i deras våld.
Bildtext: Slavmarknad i Alger 1684, då kristna fångar såldes som slavar i det osmanska Algeriet. Kopparstick av Jan Luyken, 1684. Public domain via Wikimedia Commons.
Klippare: Emanuel Lehtonen
","author_name":"Historiska Media | Acast"}