Idag är USA en global supermakt, och så har det varit ända sedan andra världskrigets slut. Det är ingen överdrift att beteckna presidenten i Vita huset som jordens mäktigaste man. Annat var det i mitten av 1700-talet: då existerade inte USA, och den politiska konstruktion som sedan skulle bli en världsmakt utgjordes av några sinsemellan fristående brittiska kolonier vid den nordamerikanska östkusten.
Så sent som 1763 framstod Storbritannien som den stora segraren i kampen om Nordamerika, men redan ett decennium senare bröt det koloniala imperiet samman i ett utdraget krig, i vilket kolonisterna reste upprorsfanan under män som George Washington och Thomas Jefferson. Till en början hade Storbritannien alla trumf på hand: de såg till att kolonisternas slavar gjorde uppror, de fick den nordamerikanska urbefolkningen på sin sida, och de hade betydligt bättre arméer till sitt förfogande, med gott om tyska legosoldater.
Men sedan hände något: kolonisterna lyckades förvandla upproret till ett världskrig, i vilket Frankrike och Spanien öppet allierade sig med dem, och i vilket mängder av stater – såväl Ryssland och Sverige som Osmanska riket och Bägge Sicilierna – uttryckligen motsatte sig den brittiska flottan och dess metoder för att kontrollera världshaven. Och därmed öppnades vägen till grundandet av en helt ny stat: United States of America.
I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om nordamerikanska frihetskriget – varför det bröt ut och hur det utkämpades.
Bildtext: Delaware-regementet i slaget vid Long Island den 27 augusti 1776, en tidig och avgörande drabbning under USA:s frihetskrig som tvingade Washingtons armé till reträtt från New York. Målning: Domenick D’Andrea. Public domain, via Flickr (National Guard Bureau).
Klippare: Emanuel Lehtonen
","author_name":"Historiska Media | Acast"}