Sverige har upplevt några få perioder av intensivt stadsgrundande, till exempel på 1200-talet och under järnvägsbyggandets 1800-tal, men ingen epok kommer i närheten av den inflation i urbanisering som ägde rum under stormaktstiden på 1600-talet. Inom loppet av några decennier fick Sverige mängder av helt nya eller om- och nygrundade städer.
Stadsetableringen ägde rum i hela det nuvarande landet, från Bottenviken till Skåne, och satsningarna var omfattande, både i redan existerande städer och i småbyar och marknadsplatser som nu transformerades till metropoler.
Den gamla fästningen Älvsborg kompletterades med Göteborg, det medeltida Stockholms befolkning tiodubblades och bebyggelsen svällde, Kalmar revs sten för sten och flyttades till en holme i närheten, Jönköping brändes ned och byggdes upp på nytt i en träskliknande miljö en bit därifrån, och så vidare. Den danske kungen Kristian IV grundade en av Nordens starkaste fästningsstäder i en vattensjuk sumpmark och namngav den efter sig själv: Kristianstad. Ofta handlade det om medvetna försök från statsmaktens sida att täppa till skattesmitar- och smugglarhål, som när Borås grundades i södra Västergötland och Åmål grundades i Dalsland. Flertalet städer var visserligen mycket små, men genom sin blotta existens förändrade de kulturlandskapet och det lokala politiska scenariot fullständigt.
I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de många nya städer som grundades, nygrundades eller flyttades under stormaktstiden på 1600-talet.
Bild: Gravyr av Göteborg från Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna 1690-1710. I förgrunden ses Gullberget med Skansen Lejonet som här kallas Leo Gothicus (Göta Lejon).Wikipedia, Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Producent: Urban Lindstedt
","author_name":"Historiska Media | Acast"}