I början av 900-talet föreföll hela Västeuropa vara på väg att falla samman i hopplös splittring. Överallt tvingades kungamakten retirera till förmån för regionalt dominerande biskopar, hertigar och grevar. Under de sekler som följde kunde den franske kungen endast utöva makt i ett mindre område kring Paris och Orléans. De kristna spanska rikena var små, och Italien sönderföll i biskopsledda städer, markgrevskap och små stormannavälden. Men i Tyskland inträffade något häpnadsväckande. Biskoparna, hertigarna och grevarna accepterade att underordna sig en energisk och stark monarki som byggde upp en svällande stormakt: det tysk-romerska kejsardömet.
Under högmedeltiden var Tyskland Västeuropas odiskutabla stormakt. De tyska kungarna erövrade största delen av Italien, Beneluxområdet, östra Frankrike och stora områden i Östeuropa. Deras bönder och handelsmän spred sig åt alla väderstreck och grundade byar och städer längs hela Östersjökusten, ända till Baltikum. De tyska härskarnas och stormännens kulturella smak efterapades i samtliga grannländer, med följd att tyska lånord massimporterades till språk som svenska. Den tyska arkitekturen – den romanska stilen – blev normerande för byggandet av otaliga kyrkor, borgar och palats. Tyskland blev den stora internationella förebilden för såväl kungar och stormän som för biskopar och präster.
I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den tid då Tyskland dominerade Väst- och Centraleuropa och utövade en formidabel påverkan även på Norden.
Bild: Friedrich Barbarossa var den helige romerske kejsaren från 1155 till 1190 i det tysk romerska riket, Wikipedia, Public Domain.
Klippare: Aron Schuurman
Producent: Urban Lindstedt
","author_name":"Historiska Media | Acast"}