P(doom) har blivit ett sätt att uttrycka risken för att AI orsakar mänsklighetens undergång. Vi försöker komma förbi procentsiffrorna och frågar i stället vad människor faktiskt är rädda för: biologiska vapen, dataintrång, automatiska beslut i krig, övervakning eller ett framtida system som vi inte längre kan stoppa.
Och så pratar vi om att AI ska inte längre bara svara på frågor. Den ska arbeta vidare mellan samtalen, läsa våra mejl, sköta ärenden och följa med i glasögonen. Men släpper vi in vilken leverantör som helst i våra liv?
","author_name":"Stefan Fasth"}