Staden podcast

Ålderdomens framtid kommer att vara urban. städerna blir äldre, men det betyder inte att de lockar till sig äldre människor, utan snarare att folk blir kvar när de blir gamla.Det finns allt färre byar och landsbygder att återvända till. Dessa har de flesta redan lämnat. Gamla kommer ta över våra samhällen, om de inte redan har gjort det!Och en försvarlig del av dessa nyblivna åldringar kommer inte som tidigare i historien att vara fattiga, tacksamma, tysta och ta vad som faller från bordetDet är aktie- och bostadsrättsgenerationerna som nu träder in i livets november.En spaning är att vi snart inte kommer att tala om gentrifiering – utan om ”benskörhetifiering” av attraktiva stadsdelarna. I detta avsnitt ska tala om ålderdomen som klassamhälle.Om demensstäder och experimentella AlzheimerklinikerOm ålderdomens och stadens ensamhetOm 1980-talets Servicehus som socialdemokratins sista bastion

Varje samhällsbygge har någon sorts nollpunkt – det som var själva orsaken till att det blev av. Ett berg där slottet kunde ligga, en korsning av vägar där handeln kunde föras, ett vatten där man kunde nå världen. Det här avsnittet handlar om en älv i mitten av ett samhällsbygge.Om Pite älvdal – och det som växt upp vid den. Om man väljer att följa en landskapsform, som om man följde en väg, eller en gata, vad kan man få syn på då?.Så ska vi följa Pite älvdal. Vi kommer resa mellan fragment: Från sirliga punschverandor till vassa vingar på vindkraftsnurror, mellan tempel för vattenkraften och stugor för flottare.Det är december just innan gryningen. Bilen börjar nedstigningen i dalen, ner mot älven.TackFlorian Steiner, stadsarkitekt PiteåErica Duvensjö, byggnadsantikvarie Norrbottens museumMusik:Mikael Svanevik, undertoner.seGlesbygdn "Låt det ligga ve Storsien"

Ingen människa är en ö. Ingenstans är det mer sant än på en ö. En ö tillåter en att lämna något, att resa över ett vatten, men trots att öar är enastående som platser för ensamhet – det storslagna havet, horisonten, vädrets makter – så kräver de att de som vill vara där lutar sig mot varandra.På en ö måste allt finnas. Allt ett samhälle behöver. Annars finns de inte, som något annat än natur och som turism.Det här är ett avsnitt om öar och de bofasta – om människors beroende av varandra på de här öarna och om deras kamp för att få vara de de valt att vara.Vi kommer besöka två nordliga öar. En i kvarken utanför Umeå Holmön och en i Bottenviken utanför Luleå Hindersön. Där kommer vi träffa Joar Sandström, Maja Hallén och Johnny Stålarm – som alla bor på eller vill bo på öar.Musik av Jorik Åtterbjörk, Dimman är somOch Mikael Svanevik, undertoner.se‍Tack:Maja HallénJoar SandströmJohnny Stålarm

Följ med till Stockholm på 1990-talet tillsammans med ögonvittnena: Tomas Andersson Wij, Helena Glantz och Nathan Hamelberg. Det blir en vandring genom en stad som upptäcker sig själv, blir självmedveten och förstår sitt eget värde. Men det är också ett decennium där innerstaden fortfarande är full av håligheter som kan fyllas av den som vill göra något. det är en stad där skillnaderna ökar, men där nya människor också, genom subkulturer och musik tar plats på stadens gator och på dess restauranger och klubbar. Talkshow Live Stockholm spelades in den 25 oktober inför publik i samarbete med Arkitema.

Att åter besöka förra decenniets artiklar kan onekligen ge en bismak av aska. Särskilt om det handlar om trender och företeelser som är ”inne” och hur vi ska bli lyckliga och befriade från smärta och besvär, hur människor och samhällen ska resa ljust mot framtiden. Tio år en skoningslös tidsintervall, förgängligheten och misstagen sticker i ögonen. Däremot är t.ex trettio år gamla samtidsiakttagelser redan mindre påträngande distansen har skapat ett milt överseende och en objektiv blick, kan man få för sig. Och ju längre tillbaka i tiden desto bättre blir det. Det förflutna är en fantastisk hoppfull plats. Men här stannar vi i den samtid som den var nyss! Och pillar lite i det variga sår som heter: det vi levde i, och trodde oss veta.

Längs Moselfloden i västra Tyskland ligger Trier. Bland vingårdar i en stilla del av Europa kan den medeltida stadskärnan tyckas idyllisk, men här vilar en revolutionär ådra och spår av ett av världshistoriens största imperium.1818 föddes Karl Marx i Trier, hans födelsehus är idag ett pilgrimsmål för många människor, framför allt från Kina. Marx växte upp i denna medeltida småstad vid den stillsamma floden, långt från de industristäder han skulle komma att förändra med sitt skrivande. Marx bodde i ett hus helt intill stadsporten Porta Nigra, byggd av romarna 180 efter vår tideräkning när var Trier på väg att bli en av romarrikets största städer med omkring 90.000 invånare.Under Karl Marx uppväxtår blottläggs och återupptäcks de gamla ruinerna – Napoleon ville bygga ett revolutionärt kejsarrike – som under medeltiden byggts och sjunkit undan från stadsbilden. Marx ser från sitt fönster de materiella spåren av ett imperium. Han ser hur allt som är fast, någon gång, förflyktigas.Vi gör en vandring i staden med Karl Marx, och ser hur de förtryckta vinbönderna väcker hans politiska skrivande och gör honom till socialist. Vi vandrar i den romerska staden, i dess trångbodda sjuvåningshus, och in på de monumentala baden, dit alla var välkomna.

I samarbete med Arkitema har podden gjort tre talkshows under 2023 i Malmö, Göteborg och Stockholm. I varje stad har vi besökt ett decennium med ögonvittnen. Så här blev det i Göteborg. Med musikern och kompositören Dan Söderqvist – Älgarnas trädgård, Cosmic overdose, Twice a man – musikern och kompositören Karl Gasleben – Anna Själv Tredje, Cosmic Overdose, Twice a man, fotografen Katarina Despotpvic, som pratar om och visar Ingmar Jernbergs bilder från 1970-talets Frölunda och Gert Wingårdh, arkitekt som fick sitt första jobb hos Johannes Olivegren, spiritisten och den omedvetna postmodernisten, 1975.Välkommen till en stad vid sidan av den bokstavstrogna proggen och de demoniserade förstäderna. En stad av experimentgymnasium, patricierhus med olåsta dörrar, hårdrock och kärlek hos första generationens frölundabarn och en gryende postmodernism.

"Europas vackraste balkong", skrev UNESCO vid världsarvsutnämningen 1994 av Luxembourgs platå med Marquis de Vaubans försvarsanläggning.En europeisk huvudstad, eller kanske huvudkontor, för Europa i dag skapas och försvaras på helt andra platser. Staden är en spindel i vittförgrenat nät, dess litenhet är dess styrka, det är kort väg mellan beslutsleden och man är ständigt beredd att slå broar, erbjuda friheter, se till att vara den som inbjuder grannländerna att trycka händer i samförstånd.Luxembourg är en vardagsoptimerad stad, där de arbetande pendlarna, controllers, jurister, finanser, rentierer rör sig likt tidvattenflöden från Centralstationen in över stadens gator och tillbaka igen. Och samtidigt finns där, under den höga staden, en låg fuktig och mörkare, mer grönskande och mer obemärkt stad, liksom det finns invandrargrupper och arbetsmigranter som lever fattigare liv i rikedomens skugga.

Tidskoder för avsnittet:1: 0-29:07 HSB – skapelsemyten: De tidiga åren, att hitta en fiende, revolutionärt språk, trendig typografi.2: 33:20 - 1:00:40 HSB: Tillvarons totalentreprenör: Tvättmedel, Båtar och sportstugor.3: 1:00:45 - 1:29:00 HSB: Kan man tjäna pengar på bostadsrätter? Turning torso och butlersamhället.Om man cyklar över Västerbron i Stockholm – eller närmar sig Riddarholmen med båt över Riddarfjärden – och fäster blick högt upp på skärgårdsbergen som omger sjön så ska man se att där högst upp finns inte några kyrkor eller slott utan där tronar två stora bostadsområden, på Kungsklippan och Skinnarviksberget.Kvarteret Diamanten på Kungsklippan, byggt 1933, och kvarteret Marmorn, vars första delar stod klara till Stockholmsutställningen 1930. Kungsklippan och kv Marmorn. Planerade och uppförda av HSB, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening. Det är mäktiga i sina anspråk, på varsin sida om Stockholms stadshus invigt mindre än 10 år tidigare, 1923."800 eldstäder i skyskrapor av betong", skrev DN om Kungsklippan den 11 maj 1933.Det har sagts att ingenting är så starkt som en idé vars tid har kommit. Det var HSB en gång. Så starkt för att dess idé hade kommit: Varför ska vanliga människor betala ockerhyror till fastighetsägare och hyresvärdar när de själva kan bli ägare till sina hem – tillsammans med andra?Och denna idé materialiserades, förändrades och blev någonting annat med tiden. HSB som startade som en marginell spelare, en outsider för småfolk, när bostadsrätten inte ens hade ett ordentligt lagrum. Idag verkar man i en tid då bostadsrätten är den helt dominerande marknadsformen för lägenheter i Sverige.Man börjar med att hitta en fiende i de privata fastighetsägarna, och med ett språk hämtat från den framväxande radikala arbetarrörelsen, med ord som profit och ocker, börjar man locka medlemmar som vill vända sig från egoism och in i kooperationes varma gemenskap.Det är en hundraårig resa för en kooperation som i det närmaste skulle komma att bli en stat i staten, en livets totalentreprenör.Det fanns tider när HSB inte bara byggde kooperativa bostäder utan också producerade såväl tvättmedel som båtar. Och semesterbostäder, 1929 i Årsta havsbad – "ett Saltsjöbaden för småfolket" – nio år före den första semesterlagen.Man har inte sällan i sin pragmatism gått några steg före staten.HSB började bygga miljonprogrammet innan det fanns ett miljonprogram. I bostadsbristens spår, började man i början av 1960-talet skala upp bostäderna. Grindtorp i Täby är kanske det tydligaste exemplet.När man sedan inför en concierge i Turning Torso i början av 2000-talet förebådar man möjligen det samhälle som växte fram i RUT-tjänsternas spår"?]‍