Staden podcast

Det finns en gammal legend. Helsingborgs grundarmyt: sagan om Konsul Persson och Konsul Olsson, industrimagnater, det sena 1800talets borgerliga företagare.  Konsul Persson gör perstegel, det röda teglet, persasten högstatusstenar till Rönnskärrsverken – lever överdådigt. Konsul Olsson gör olsstenar – det gula, enkla teglet, Rögle-teglet – lever sparsamt, fattigt rentav, donerar pengar till allmännyttiga ändamål. Konsulernas stad, blev en berättelse om Helsingborgs stadsidentitet. De blev representanter för att skruda staden på nytt, från medeltida fästningsstad – inklämd vid Landborgens brant och havet – till storslagen urban grandezza med aristokratiska monument och inbjudande terrasser och trädgårdar. Helsingborg har alltid velat skruda sig på nytt, pröva samtidens nya dräkter – folkhemmets fullbordan, nyurbanismens saltstänkta generositet – eller bara som i dag: tätt och trångt vid vatten. Men arvet från staden klyvnad och delning, den egentliga värdefulla staden och staden utan värde, konsumtion o produktion, söndersanerade arbetargator och exklusiva kvarter – den spelplanen har lagts sedan länge.Helsingborg är murat av lika delar Persasten och Olsasten, det vackra och stiliga och det fattigare och mindre ansedda nära, nära varandra, med bara ett tunt lager murbruk emellan.0-19:45 Segment 1: Grundarmyten och den ideala borgerliga staden 19:45 - 38:45 Segment 2: Landborgen och Söder, stadens gränser38:45 - 1:03:05 Segment 3: Utställningarnas stad, H55, H99, H+ och H221:03:05 - 1:20:21 Segment 4: De nya kostymernas stad, från samkväm i konserthuset till rave i silosTack till:Henrik WidmarkJohan MalmborgKristoffer NilssonJessica SegerlundAnna Molén

Vårt projekt – som till sommaren kommer att ha pågått i 10 år – har haft sina hemmamarker.Dit vi inte kan hjälpa att vi återvänder.En sådan stor fråga handlar om minnen – men minnen som ligger utanför oss som individer – de som är inbyggda, inkarvade i samhället:Städer skapar sin egen tröghet genom att saker står kvar, eller spåren av något, kan påverka människor över generationer, Vi har också under dessa tio år ofta gått ned i arkivenoch hämta saker som är glömts bort.Och dammat av spåren på en gemensam erfarenhet vi kanske inte längre kommer ihåg eller kan värdesätta. Även värdefulla saker som är borttappade, inte minst i städer.I dikten Gläntan går Tomas Tranströmer vilse och upptäcker en glänta i skogen – vi kan känna igen oss i det, vi har alltid letat sådana gläntor i staden– där en samling stenar ligger ordnade på ett sätt som stenar inte brukar ligga ordnade, om ingen har byggt något, ett byggt spår av människor, på väg att sjunka undan:"Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om detNamnen finns i något arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga)Den muntliga traditionen är död och därmed minnenaZigenarstammen minns men de skrivkunnig glömmerAnteckna och glöm!Torpet sorlar av röster, det är världens centrum, Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphörDet står öde i många år. Och torpet blir en sfinx. Till slut är allt borta utom grundstenarna."I detta avsnitt ska vi vandra ned i det som man kan tro är minnets motsats, dess stora mörka källarvåning: glömskan. Men Glömska är inte bara en passiv handling – den kan vara medvetet skapad.I städer återkommer ett slag oförlöst konfrontation mellan två förhållningssätt. Mellan att värdera den historiska byggda miljön som en kollektiv bank, ett ärvt landskap av politik, ekonomi och kultur å ena sidan, och å andra sidan se miljöerna som mer eller mindre provisoriska, att de kan uppstå och överges, utrymmas och möbleras om utan andra överväganden än de rent praktiska och funktionella.Eller med en annan metafor: Är staden ett gammalt hem, en familjegård som ärvts i generationer med bibliotek och släktfotografier? Eller en fabrik med stämpelur och tillfällig anställning där de som bidrar ständigt måste bytas ut? Tack:Thordis Arrhenius, professor i arkitekturhistriaJasmina Jovanovic Holm, @natsumina på instagram

I det första avsnittet rörde vi oss mellan de nya ökenstäderna, som den Egyptiska staten planerat i olika generationer – och de informella stadsdelarna som byggs bortom myndigheternas kontroll, ofta på privat jordbruksmark. I detta andra avsnitt från Kairo går vi i detaljerna: hur vardagen för den vanliga Kairomedborgaren kan organiseras, hur de små projekten som så många ägnar sig åt kan bli en fristad undan stadens förödande riktningslöshet:En kamp mellan ISTIKRAR – ordning, kontroll, stabilitet, oavsett om det handlar om att sälja grillad kyckling eller hyra ut fotbollsplaner, och BAHDALA – oordningen, härjandet, smutsen, den trasiga stadens helvete. Vi ska också se närmare på relationen mellan muslimer och kristna, som gärna framställs som harmonisk och familjär, men som bär på diskriminering och misstänksamhet. Vi studerar närmre på de stadsrum i Kairo som revolutionerna skapat, eller gjort sig av mig – och vi landar slutligen nästan där vi började: i öknen, i ett närmast totalitärt arkitekturlandskap av överskådlig skala.Den nya administrativa huvudstad som kommer att invigas år 2023 – och som äntligen kommer ta politiken och makten ut från det överbelamrade Kairo.Det är ialla fall den Egyptiska statens plan och förhoppning. Även om det i verkligen nog aldrig kommer att hända…Tack:Carl Rommel, socialantropolog Uppsala universitetMarie VannetzelNoura